Möt Helena under allhelgonahelgen

Lilla Dalens begravningsplats ligger svindlande vackert till. Bara en slingrande naturskön sträcka från Hågelbyparken i Tumba. Begravningsplatsen är religionsneutral och har ett muslimskt gravkvarter, vilket gör den unik för Stockholm. På kyrkogårdsförvaltningens administrativa enhet jobbar administratören och utredningssekreteraren Helena Classon. Här ryms både kistavlämning och kvalificerad administration på expeditionen. Jag tänker att ett jobb så nära döden ska innebära en stycke sorg varje dag men Helena ser det inte så.

 – Det är klart att de som vi träffar sörjer men de är också väldigt glada och tacksamma för det vi gör och hjälper till med. Självklart berör deras historier mig men jag skulle inte säga att jag känner sorg i mitt arbete.

Hon knappar vant på tangentbordet. Framför sig har hon buntar med signerade papper, plastfickor och anteckningslappar. Men glimtar av världen finns också här. På väggen hänger tavlor med storstadsmotiv och franska konstverk.

– Lycka för mig är att få göra roliga saker ihop med familjen. Upptäcka nya platser eller att gå på idrottsevenemang, säger Helena.

Jag undrar samtidigt över kontrasten, hur det är att bemöta människor i livets allra sköraste stunder. Till exempel vid direktkontakt med en anhörig som nyligen har förlorat en närstående.

 – Det gör att jag tänker och reflekterar mycket kring mitt eget liv. Att inte skjuta upp saker utan att göra det nu, när man har möjlighet. Pensionen kanske inte blir så lång som man hoppats.

Efter över ett decenniums erfarenhet som administratör i församlingen kan Helena sina arbetsuppgifter utan och innan. Till detta hör att hon också har jobbat 15 år som administratör i Huddinge församling innan Botkyrka. Men vilka är då de största utmaningarna i jobbet?

– Att kunna tillmötesgå alla. Vi har en begravningslag att rätta oss efter. Det kan vara utmanande att få människor att förstå lag och bestämmelser när det inte går ihop med deras vilja. Att förmedla det på ett bra sätt kan vara utmanande, berättar Helena.

Det närmar sig allhelgonahelgen, vilket för Helena innebär jobb. Hon har nämligen alltid föredragit att vara i tjänst just denna helg. Anledningen är alla möten med människor som har kommit för att tända ett ljus för sina anhöriga.

– Jag tycker det är en fin högtid och att det blir riktigt vackert på kyrkogårdarna på kvällen. Det märks att det är viktigt för oss att gå till våra gravar.

Helena berättar att hon själv reflekterade över döden redan som liten.

– Jag läste dödsannonser i tidningen om tioåring, vilket fick de vuxna omkring mig att undra. Sen tog jag med kompisarna på vandring runt kyrkorna. Jag tror det bottnar i att jag är intresserad av människor och har alltid velat ha ett jobb som ger mig någonting.

När vi pratar om människorna i Helens liv och om det är någon som har betytt lite extra för henne, så är det morfar som kommer på tal.

– Jag bodde med morfar i 20 år, fram till det att han dog för några år sedan. Han stod mig otroligt nära. Morfar kunde man ringa om recept och om man hade något annat problematiskt med tår och sår. Vi reste också mycket tillsammans och han fick en fin relation med mina barn, säger hon, märkbart rörd.

Undersökningar visar att många svenskar upplever det svårt att prata om döden och livets slut. Helena beskriver det som att hon tror att vi lever lite för långt ifrån den i vår vardag.

– För mig har det alltid varit viktigt att involvera barnen i samtalet. När min mormor dog så följdes jag och mitt barnbarn Leo åt för att säga hejdå och han fick chansen att klappa henne på handen en sista gång. För mig var det naturligt att han skulle vara med.

Vad tror du händer när man dör?

– Jag skulle hoppas att man sitter däruppe på ett moln och tittar ner. Ibland är det som att jag undrar att vad hade morfar sagt till mig nu, i den här stunden?

Administratören Helena uppmanar alla till att skriva sina sista önskningar i Vita arkivet, för att undvika tvister för efterlevande. Men framför allt önskar hon att vi människor skulle ta vara på livet mer och inte skygga för det oundvikliga.

Text och foto: Stina Bergström