I slutet av maj 2021 hittas 215 omärkta barngravar i anslutning till den katolska internatskolan Kamloops Indian Residential School i Kanada.
Internatskolorna var avsedda för ursprungsbefolkningens barn som med tvång separerades från sina familjer under 1800- och 1900-talet.
De skulle bli kristna, fick kristna namn och berövades sitt språk, sin kultur och sin historia. De utsattes för såväl psykiska som fysiska övergrepp..
Samma år som gravarna upptäcktes i Kamloops framförde Svenska kyrkans ärkebiskop en offentlig ursäkt till det samiska folket för en liknande historia.
För att uppmärksamma våldet mot kvinnor och barn ur ursprungsbefolkningen samt de upptäckta barngravarna har kors med röda klänningar placerats i anslutning till skolorna.
Tsqelmucwilc betyder ”att återvända till att bli människa igen”. Upprättelse sker genom överlevares berättelser och ansvarigas erkännande av skuld.
Överallt i världen, på olika platser och i olika tider, blir människor, ofta barn, bortförda, förnedrade, förtryckta och fördrivna av makten utan att vi känner till deras namn och ser deras ansikten.
Jesus dog på korset. Han bär de maktlösas namn.
I Jesu ansikte ser vi dom som ingen ser.
Låt oss tala om Gud. En korsfäst Gud. En Gud som grips, förs bort, torteras och döms av makten. En Gud som dör, en kropp att förbruka, att förneka.
Korset säger något om Guds solidaritet med alla dom vars kroppar och vars liv inte tillmäts något värde eller någon betydelse. Eftersom Gud är en sådan kropp, ett sådant liv. De maktlösas Gud.
Barnen i Gaza som dör i tusental utan att världen ser och reagerar. ”Det räknas inte” skriver Eric Rosén i Aftonbladet. ”Inga pressar stoppas, ingen blir arg. Statsministrar fördömer inte. Tvärtom. De som protesterar misstänkliggörs. Inför dessa liv är vi likgiltiga, vi har inget att tillföra till samtalet om dom, de skrivs inte in i historien”.
Jag kommer ihåg en scen från Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen”. En kringresande affärsmän säljer krucifix men får inte sålt några. Någon förbipasserande stannar upp och frågar: ”Vem vill ha en korsfäst loser på väggen”? Han tvingas till slut dumpa alla krucifix på en soptipp och upprepar: ”Försöka göra pengar på en korsfäst loser…jag skäms”. Och samtidigt, bildspråket, symboliken: Jesus på korset, dumpad på en soptipp.
I en tid då the winner takes it all, the loser standing small ställer sig Gud på förlorarnas sida. De som fördrivs, förbrukas, förnekas, försummas, förloras.
Inför dessa liv är Gud inte likgiltig, Gud har tusen berättelser att tillföra till samtalet om dem, de skrivs in i Guds historia.
Kilmar Armando Abrego Garcia blev deporterad 15:e mars till högsäkerhetsfängelset Cecot i El Salvador. Han är en av många som förts dit genom ett samarbete mellan Trump-administrationen och Bukele, El Salvadors president. Det visar sig dock att Garcia deporterats på grund av ett ”administrativt misstag”. Han har familj, fru och två barn. Han är där utan rättegång, utan skäl.
Högsta Domstolen beslutar att Garcia skall föras tillbaka och få en rättegång i USA. Trump och Bukele flinar tillsammans i Vita huset och låter det vara. Kilmar Armando Abrego Garcias liv betyder nämligen ingenting för dom. Han är en kropp, att förbruka, att förneka. Som Jesus. Som de 215 barnen i gravarna utanför Kamloops Residential School. Som de palestinska barnen i Gaza.
Jag har sett det förut. Det där när människor berövas först sina rättigheter och sedan sin värdighet. Sin värdighet som människa. När jag besökte koncentrationslägret Sachsenhausen berättade vår guide om uppsamlingen när nya fångar kom och ställdes upp på rad. De fick ställa sig på huk och stå där tills någon inte orkade stå i den ställningen längre. Då sköts de till döds. Helt utan mening. Bara för att beröva en människa sin värdighet. Sin mänsklighet.
Det är också något med anonymiseringen, beröva någon ens namn och ansikte. Bli en del av en massa. Som en av de överlevande från Kamloops Residential School berättar.
”Vi ställde oss i kö. De ville se om vi hade löss. Några av barnen tvättade de håret på. När de var färdiga med kontrollen, klippte de våra hår. De klippte våra hår med rak lugg ovanför ögonbrynen, från sida till sida av ansiktet, till tinningarna … och på ovansidan av örat klippte de precis runt om, och på baksidan vid nacken, klippte de helt rakt. Jag tror att vi alla såg precis likadana ut, eftersom vi hade likadana frisyrer, likadana kläder med samma färger, alla hade samma av allt.”
Eric Ravelo gör en fotoutställning som heter ”The Untouchables” och handlar om barns rätt till en barndom och allt det som hotar barnets värdighet. Han använder korset som en gestaltning.
Titeln ”De orörbara” är tvetydig och refererar både till barnets rätt till sitt eget liv och till de förövare som aldrig ställs till svars. Återigen, korset finns i varje tid och varje plats.
Tsqelmucwilc (Cha – cal – mox – wheel) betyder “att bli människa igen”. Bli mänsklig igen. Det är ett ständigt uppdrag. Att berätta och att lyssna till de maktlösas berättelser. Att göra motstånd när vi kan. Att hitta mod i varandra. Att måla bilder av Gud som inte legitimerar makt, våld, folkmord och förtryck.
”Jag vet vad det gör med oss” Eric Rosén avslutar: ”det gör oss omänskliga. Vår tystnad inför dödandet av oskyldiga palestinier (och andra) slår sönder det som är värt något inom oss, vi urholkas och blir till andra, sämre”.
Ingrid Betancourt var fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Hon skriver:
"Jag var fastkedjad runt halsen vid ett träd, fråntagen all frihet, friheten att röra sig, att sitta ner, att resa sig upp; friheten att prata eller att tiga; friheten att dricka eller att äta; till och med det mest grundläggande, att värna sina kroppsliga behov. Jag blev – efter alla år – medveten om att man likväl bevarar det allra mest värdefulla, friheten som ingen någonsin kan ta ifrån en: friheten att bestämma vem man vill vara."