"Alla behöver vi förlåtelse"

HAN HAR LYSSNAT till hundratals livsöden. Vissa dröjer sig kvar på ett särskilt sätt. Som berättelsen från 25-åringen, en kille som redan hade en lång kriminell karriär bakom sig. I över ett års tid satt de i samtal, inne-slutna i tystnadspliktens särskilda rum. Långsamt växte tron på förlåtelse fram.

En dag nämnde 25-åringen att han hade börjat be för sin familj. Så tittade han på Olle Jonasson och lade till: ”Och så har jag börjat be för dig också”. Mannen hade tagit sig ur sitt ego.

Efter fängelsetiden fick han möjlighet att genomgå avhopparprogram och yrkesutbildning. Hans liv idag? Fast jobb och egen lägenhet på en plats långt från de gamla destruktiva nätverken.

– Som story är den nästan för bra. Men den visar att om en människa verkligen får en chans och tar den, då kan nånting hända, säger Olle Jonasson.

Själv är han 72 år och jobbar på övertid. Han har försökt sätta punkt utan att lyckas, eftersom arbetet ger så mycket tillbaka. Två dagar i veckan tjänstgör Olle Jonasson som pastor på häktet i Sollentuna. Där sitter de som är misstänkta men inte dömda, allt från återfallskriminella till personer som möter häktesverkligheten för första gången.

– Det kan vara traumatiskt, man sitter inspärrad 23 av dygnets 24 timmar.

Livet går vidare. Hur klingar den meningen för den som sitter häktad? Är frasen ett hån eller kan den komma med hopp? ”Du ska igenom det här och ut på andra sidan”, brukar Olle Jonasson säga till klienterna. Han bär på två nycklar. Den första utgörs av det faktum att han kommer utifrån och inte är en del av kriminalvården.

– Jag är en ventil för de intagna.

Den andra nyckeln stavas tystnadsplikt. Det är den som gör att människor börjar prata. Sällan inleds samtalen med skälet till att den intagne sitter i häkte. Istället frågar Olle Jonasson ”Hur ser ditt liv ut just nu?”, ”Hur såg det ut innan du kom in här?”.

 – Människan är en berättelse. Och när du börjar berätta din berättelse händer något med dig. Du sätts in i ett sammanhang och får perspektiv. För den som är häktad öppnar sig en känsla av att det här kanske inte måste vara slutstationen.

När berättelsen djupnat tränger sorg och smärta fram. Det kan handla om övergivenhet, trauma i barndomen eller en skilsmässa som blev en livskatastrof.

Missbruk och beroende är ofta en del av förhistorien. Oavsett psykosociala förklaringar finns samtidigt skulden där. Ett brott har begåtts. Och så länge skulden förträngs kan livet inte gå vidare.

– Förnekelsens kraft är stark och finns i allt som har med kriminalitet att göra. För
att kunna erkänna sin skuld måste man först förstå att nåden finns, säger Olle Jonasson.

Nåd hänger samman med förlåtelse. Enligt kristen tro upplöser Guds kärlek det som är svårt och omöjligt i människans liv. Det är först när den som gjort fel vågar lita på att det finns en existentiell öppning, som skulden också kan formuleras, säger Olle Jonasson.

– Sanningen kan vara brutal. Men den måste komma fram, annars blir det ingen befrielse. Det handlar inte om någon lättköpt nåd, utan om att verkligen landa i att man begått ett misstag och vill sona det man gjort.

Han jämför med ett barn som gjort fel och inte vågar se sin förälder i ögonen. Den bortvända blicken är i praktiken ett uttryck för upplevd skuld. På så sätt är den ett gott tecken.

– När skuldkänslorna tränger fram brukar jag säga ”Nu är det något som börjar funka hos dig! Skulden kan driva dig till att det blir något bra av det här”.

Människan och hennes bakgrund är en sak. Samhället och dess villkor är en annan.

DE TVÅ SISTA åren har Olle Jonasson jobbat så gott som enbart med barn. Det rör sig om personer mellan 15 och 18 år, en grupp som han tidigare mötte mycket sällan. Det var när straffrabatten för unga vuxna togs bort som de dök upp. De gängkriminella började rekrytera barn, med förödande och numera välkänt resultat.

Att jobba med minderåriga är annorlunda mot att jobba med vuxna, förklarar Olle Jonasson. Ofta har barnen varit med om fruktansvärda saker. De kan ha lyckats eller misslyckats med sitt uppdrag att skjuta eller spränga. Oavsett vilket behöver de få ur sig det som hänt. Fängelsets själavårdare är ofta den enda som de kan släppa fram hela sin sorg inför.

– Barnen är ofta väldigt rädda. De inser först efteråt vad de utsatt sig själva och sin familj för och att de överskridit sina moraliska gränser. 

Drivkraften är så gott som alltid pengar. Många lever i familjer där de har allt de behöver. Men det räcker inte, de vill ha de allra senaste mobilerna och dyraste märkeskläderna.

Det är lätt att förfasa sig över barnens begär. Men Olle Jonasson tycker att det är på sin plats att lyfta blicken.

– Suget efter saker är en direkt återspegling av samhället. Kriminalitet är en
extremform av omvärlden.

HUR STORA ÄR möjligheterna att kunna gå vidare för en femtonåring som dömts till de nya fördubblade straffen, med strafftider på uppemot tio år och mer? Att gå vidare är tufft. Olle Jonasson har genom åren sett människor lämna fängelset utan något stöd för att kunna bryta med sitt tidigare liv. Bristen är ännu mer kritisk när det gäller de unga, menar han.

– Hotet finns kvar på orten. Den enda chansen för de här barnen är att de får komma till ett avhopparprogram och får flytta till en annan ort, ibland med hela sin familj.

Olle Jonasson pekar på kriminalvården i Norge, som han menar har ett bättre samarbete med socialtjänsten och där man vid utslussningen skriver ett slags samhällskontrakt med den intagne.

I Sverige finns det på flera anstalter möjlighet för de intagna att gå en arbetsut-bildning inom exempelvis snickeri eller restaurang. Enligt Olle Jonasson kommer kunskaperna allt för sällan till användning när fängelsetiden är avslutad.

– Det är ett enormt slöseri att vi inte tar hand om de här individerna. Boende, inkomst och tillhörighet. Det är det som de behöver. Annars går man tillbaka till det gamla.
”De”. En grupp långt från mig själv.

Många av oss betraktar den kriminelle på behörigt avstånd, oavsett om blicken är dömande eller empatisk. Men skälen till att ett liv kantrar på ett sätt som leder till fängelse är ofta faktorer som finns i allas liv, menar Olle Jonasson. I grunden handlar det om sårbarhet, säger han.

– Ta missbruk. Det spelar ingen roll om man sitter och dricker i en skinnfåtölj eller på en parksoffa, det är samma typ av beroende. Eller psykisk ohälsa. Det finns överallt. Du kan kanske skydda dig och slippa social insyn, men nöden är lika stor ändå.

Oavsett slott eller koja behövs därför sammanhang där man kan lätta på trycket och berätta hur man har det, menar Olle Jonasson och tar församlingens kyrkkaffe som exempel på forum där trygga samtal borde vara självklara.

– I min värld behöver vi alla förlåtelse. Ingen kan säga att man har sitt på det torra, förr eller senare måste var och en möta det som är skuggan i våra liv.

OLLE JONASSONS VÄG till rollen som de kriminellas själasörjare startade tidigt. I kyrkan där han växte upp fanns ett starkt socialt engagemang. Där fick han lära sig att även utanförskapet har en plats i Guds rike. Han utbildade sig till socialarbetare och arbetade som sådan i flera år. Steget att bli pastor var inte så stort, menar han – båda är yrken som kretsar kring respekten för människovärdet. 

Formande har också familjens historia varit; i bakgrunden finns en nära anhörig med psykisk ohälsa.

– Jag förstod från början att gränslinjen inte gick vid kyrkväggarna. Att vara kristen är inte lika med att undgå smärta i livet, även i kyrkans värld finns mycket nöd under ytan.

Precis som nöden kan drabba alla finns är även sårbarhetens motkraft gemensam, menar Olle Jonasson. Nyligen satt han framför tv:n och tittade på psykiatrikern och författaren Anders Hansens senaste serie ”Din flock”. Programmet bekräftade det som Olle Jonasson sett med egna ögon, tillhörig-hetens betydelse för att kunna gå vidare.

– Människan är ett flockdjur. Vi måste ha ett sammanhang. Om inte det behovet blir tillgodosett blir vi lätt byten för krafter som vill bryta ner. ◆