Kuukauden mietteet – månadens tankar.

November 2026 Jasmine Sarvi

Uskoni muuttui

Mun nimi on Jasmine Sarvi, olen 19-vuotias ja toimin Klosterin kirkossa emäntänä, vahtimestarina sekä vapaaehtoisena nuoriso-ohjaajana. Seurakunta on iso osa arkeani. Olen ollut rippikoululaisten ohjaajana jo kolme vuotta, ja kun minulta on kysytty miksi teen tätä aiemmin. Mulla ei ole ollut selvää vastausta. Se on tuntunut alusta alkaen niin luonnolliselta. Mutta sitten aloin ajattelemaan itse että ”miksi minä tätä oikeasti teen?” Varsinkin viimeisenä lukiovuotena, kun henkilökohtainen elämä tuntui raskaalta, koulussa ja kotona. Samanaikaisesti monta läheistä perheenjäsentä sairastui ja elämä tuntui painavalta. Silti mun sisällä oli voima ja
kipinä tulla tekemään nuorisotyötä. Laittaa kaikki muu hetkeksi sivuun ja keskittyä nuoriin. Jälkeenpäin ajateltuna se tuntuu isolta kysymysmerkiltä. Miten jaksoin kaiken keskellä? Ja miten sain pidettyä kaiken kasassa?

Tähän on vaikuttanut jokin muu kuin suomalainen sisu. Se jokin muu on Jumala.

Jos on tehnyt töitä lasten tai nuorten kanssa, ymmärtää sen että miten paljon heidän päivänsä koulussa vaikuttavat siihen, millä mielellä he saapuvat iltapäivällä seurakuntaan. Joskus mukana tulee ilo, joskus väsymys, joskus suru tai jopa viha.
Myöskään emme voi täysin tietää millainen päivä tai elämä jollakin on seurakunnan ovien ulkopuolella. Emme voi tietää mitä kukakin kantaa mukanaan.

Tärkein tehtävä mikä mulla johtajana on, se on kuunteleminen.

Koska suurimmat saarnamme eivät tule saarnatuolista, vaan ihmisistä, joita kohtaamme. Olemme usein tottuneet ajattelemaan, että usko vahvistuu sanojen, saarnojen tai suurten hetkien kautta. Mutta minä olen oppinut jotain muuta. Joskus yksi katse, lämmin kohtaaminen tai ihminen, joka pysähtyy aidosti kuuntelemaan, voi puhua enemmän kuin tuhat sanaa.

Ja ehkä se on juuri silloin kun Jumala toimii kaikkien hiljaisemmin, tavallisten ihmisten kautta arjessa. Jumala antoi mulle voiman olla läsnä ja auttaa muita samalla kuin itse sain voimaa muitten auttamisesta. Mä en pysty tarjota valmiita vastauksia mutta minä voin todella nähdä ihmisen, kuunnella ja tuoda jonkunlaisen lohdutuksen ja tehdä niille mahdollisimman parhaan ajan ne tunnit kun ne ovat seurakunnalla.

Minun usko on muuttunut ei vain kirkon seinien sisällä. Vaan se on muuttunut kun olen saanut kohdata ihmisiä, ja ehkä jopa muuttaa heidän uskoa. Siksi minä uskon että tärkeimmät saarnat eivät aina ole papin sunnuntai saarna. Vaan ne jotka me tunnemme sydänmessämme.

Min tro förändrades

Jag heter Jasmine Sarvi, är 19år och är aktiv i Klosters församling som vikarierande värdinna, vaktmästare och volontär, som ungledare för konfirmander. Jag har varit ungledare i tre år och kyrkan, församlingen är en stor del av min vardag.

När folk har frågat mig varför jag egentligen jobbar i kyrkan speciellt som volontär har jag inte haft ett direkt svar. Det var ett så naturligt beslut att jag efter konfirmationen skulle bli ungledare. Men jag har så småningom börjat tänka allt mer på ”varför gör jag detta?” Speciellt under det senaste året då jag i mitt privata liv har haft en del att tänka på både i skolan och hemma då tre väldigt nära familjemedlemmar var i dåligt skick och det tärde mycket på mig inifrån. Jag hade ändå orken och styrkan att komma till kyrkan och vara en ledare. Lägga allt annat åt sidan och lägga fokus på konfirmanderna. Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på allt, kan jag tänka på hur jag egentligen hade styrkan att hålla ihop allt?

Det var en annan styrka, än den finska sisun som hjälpte mig. Det var Gud.

Om man har jobbat med barn och unga vet man hur mycket endast skoldagen påverkar och vilket humör som de tar med. Ibland är det glädje, ibland trötthet, ibland ledsamhet eller ibland också ilska. Vi vet inte säkert vad de bär med sig eller hur deras liv utanför församlingshemmets dörrar ser ut.

Därför är mitt viktigaste uppdrag som ledare att lyssna.

För att de vikigaste predikningarna kommer inte från predikstolen utan från människor som vi möter. Vi är ofta vana med tanken att tron den stärks mest av de stora händelserna i livet. Men jag har upplevt något annat. Ibland kan en blick, ett varmt välkomnande eller en person som stannar upp och genuint lyssnar påverka. Det kan betyda mycket mer och det kanske är just då som Gud verkar som tystast. Genom vanliga människor i vardagen.

Gud gav mig styrkan att vara närvarande och samtidigt hjälpa mig genom att styrka mig i andras hjälpande. Jag kan inte ge ett färdigt svar till alla problem som mina ungdomar kommer med, men det jag kan göra är att se och lyssna på dem. Och därigenom ge dem en tröst, trygghet och den bästa tiden under de timmar som de är i kyrkan.

Min tro, den förändrades inte endast inom kyrkans väggar. Utan den har förändrats när jag har fått möta människor och kanske till och med fått förändra deras tro. Därför tror jag att de viktigaste predikningarna inte är prästens på söndagar. Utan dem som vi känner i våra hjärtan.

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

eskilstuna.pastorat@svenskakyrkan.se