Skolavslutning i eller utanför kyrkan?

Skolavslutningens vara eller icke vara i en kyrklig miljö är understundom en het potatis. Förr var det i stort sett allmängiltigt att terminens sista dag delvis firades i en kyrka. Men i ett alltmer mångkulturellt Sverige ter det sig inte längre lika naturligt att ha skolavslutningen i kyrkan. Alla känner sig helt enkelt inte inkluderade där. Det har fått följden att många skolor numera har valt bort kyrkan i det sammanhanget.

– I min första ”riktiga” tjänst som präst i Hammarkullen så var skolavslutning i kyrkan inte aktuellt ens när jag började hösten 1998. Jag har förstås följt debatten som blommar upp vid denna tid varje år sedan dess och det händer ju inte så mycket i den, argumenten för och emot skolavslutning i kyrkan består. Jag tänker nog att det är mycket situationsbestämt hur skola, kyrka och övriga samhället väljer att agera. Där kyrkan har god kontakt med och kanske arbete på skolan - ibland tillsammans med andra religiösa samfund - är det inte så dramatiskt vare sig att ha avslutningen i kyrkan, eller välja att inte ha den där, kanske av respekt för andra religiösa traditioner. Där relationerna inte finns, finns inte heller den respekt och förståelse för varandra som krävs för att avdramatisera situationen, säger Henrik Frykberg.

Vad tror du är anledningen till att det kan vara känsligt att ha skolavslutningen i kyrkan?

– Från ett interreligiöst perspektiv har det i debatten lyfts argument om att minoritetsreligioner diskrimineras om skolavslutning sker i kyrkan. Min egen upplevelse är att enstaka familjer kan känna sig osäkra om eller direkt hindra sina barn från att delta i aktiviteter i kyrkan, av rädsla för att barnen då blir påverkade bland annat av de vackra kyrkobyggnader vi har, relativt de undermåliga byggnader som ofta minoritetsreligioner, särskilt islam, har tillgång till. ”Om de har så vackra byggnader måste deras Gud vara bättre”. Å andra sidan är det många till exempel muslimska familjer som inte har några problem alls med att besöka en kyrka, då det bland annat för dem är självklart att det är samma Gud vi tillber.  

– Förbundet Humanisterna lyfter också religionsfrihetsargument, alltså rätten att inte behöva ta del av religionsutövning eller religiös förkunnelse. Utifrån mina erfarenheter med interreligiösa relationer och också i möte med ateister tycker jag inte att det är så farligt att ta del av andras sätt att uppfatta världen på, deras religiösa praktik eller avsaknad av religiös praktik. Det är inte färre möten som är vägen framåt, vi behöver tvärtom mötas mer i samtal men också i ett deltagande i varandras liv och kulturer, för att bättre förstå och kunna leva med varandra. Det perspektivet kan vi också ha på skolavslutningar.

Hur tycker du att skolavslutningen ska vara upplagd?

– Fokus för skolavslutningen måste väl vara elevens, klassens och skolans glädje över att ha genomfört ett läsår och glädjen över att få sommarlov. Det tänker jag Gud är glad över också och välsignar. Om avslutning i kyrkan splittrar klassen och skolan i olika grupper är det förstås inte bra. I slutändan handlar det för mig om hur gott arbete, hur goda relationer den lokala församlingen har med övriga samhället och hur den förmår tolka, berätta och leva evangeliet i det sammanhanget. Om relationerna är goda kan det innebära högtidsstämda skolavslutningar i kyrkan, men Guds kärlek till och glädje över eleven, klassen och skolan är inte heller beroende av att det sker.

Från när du arbetade i Hammarkullen, kan du ge något exempel där kyrkan fungerat som en brygga mellan människor med olika religioner och kultur?

– Ett dramatiskt exempel på hur självklar kyrkan och kristen symbolik kan få vara mitt i ett mångreligiöst sammanhang är från samma höst som jag började 1998. Då inträffade ju Backabranden där 63 unga människor omkom. Hammarkullens kyrka fylldes redan på brandnatten av människor av olika slag som ropade och bad till Gud på ”sitt språk”, för att travestera pingstberättelsen. Kyrkan var öppen dygnet runt de första veckorna och ungdomar övernattade där. Vi hade minnesstunder i kyrkan där kristen symbolik och språk självklart var med, utan problem, kanske för att vi hade något större som förenade oss än våra olika språk för Gud. Efter någon dag eller två fick muslimerna tillgång till skolans bamba-matsal, som låg 40 meter från kyrkan, för sina böner, även om de återkom och delade gemenskapen i kyrkan.

 Text: Daniel Hultenmo