”Du kan inte rädda det du inte älskar” har blivit miljörörelsens stridsrop. Men den kristne agrarfilosofen Wendell Berry går ett steg längre och säger att du inte kan älska det du inte känner. Vilket sätter fingret på orsaken till den situation världen befinner sig i, menar författaren Anita Goldman.
I mars kom hennes bok Det vilda hoppets geografi, och frågan är om hon någonsin haft ett så angeläget ärende som detta.
– Det vi ser nu är ingen klimatkris, det är ett planetärt nödläge!
Fanns ett organiskt samspel
Hur hamnade vi här? Vilse i ett postmodernt landskap, där vi lyckats koppla bort oss från det som är vårt ursprung och hem. Och nu svarar naturen med stormar, torka och en massutrotning av arter, medan vi står handfallna och söker vägar framåt.
– Att vi inte längre har ett dagligt förhållande till naturen har börjat gröpa ur det mänskliga i oss, säger Anita Goldman.
I boken beskriver hon hur det fram till tidigt 1600-tal fortfarande fanns ett slags organiskt samspel mellan människan och en natur med gudomlig närvaro, även om den också kunde ses som vild och farlig. När protestantismen slog följe med rationalismen började man se naturen som skild från Gud, mycket utifrån en bibelsyn där människan var herre över jorden. En slarvig feltolkning menar Anita Goldman:
– Bibeln är så tydlig med att människan sattes i Eden för att förvalta och beskydda.
Dåtidens filosofer och vetenskapsmän som Francis Bacon och René Descartes betraktade naturen som en själlös maskin där djuren inte kände smärta och därför kunde behandlas hur som helst.
– Det vetenskapliga synsättet präglades av en stark aggressivitet mot naturen, den skulle erövras och utnyttjas. Det fortsatte med industrialiseringen, och än i dag för vi krig mot det som faktiskt är vårt hem.
”Bruka jorden på ett annat sätt”
Det handlar inte om att idealisera det förgångna säger Anita Goldman. Utan om att ta tillbaka förståelsen för att vi är tätt sammanlänkande med naturen.
– Det industriella jordbruket utarmar jorden. Men det innebär inte att vi ska sluta bruka den, utan göra det på ett annat och bättre sätt.
Klimatkrisen diskuteras på längden och tvären, och politiker pratar om ny teknologi och alternativa drivmedel. Inte alls om att vårt ekonomiska system med evig tillväxt är dysfunktionellt, och att vi måste minska vår konsumtion.
– Samtidigt pågår fantastiska projekt världen över som sällan lyfts fram. Som att många afrikanska länder arbetar gemensamt med att göra Sahara grönt för att ge folk mat, utbildning och arbete. Eller den växande utvecklingen av community gardens i städer som övergivits av industrin och sedan förfallit, som i den före detta bilstaden Detroit.
Hoppet som en riktning framåt
Det finns många exempel på att det sker en omställning på djupet, menar Anita Goldman. Men det krävs så mycket mer. Hon spår bland annat att vi framöver kommer att tvingas bli mycket mer lokala, som förr. Lokal odling, lokal gemenskap, lokal motståndskraft.
– Det är ju också därför som ett av de viktigaste råden för civil beredskap är att lära känna tio av sina grannar. Det är början till personlig och kollektiv överlevnad.
Världens tillstånd förlamar och vi famlar efter hopp. Men Anita Goldman vill slå ett slag för hoppet som en riktning framåt.
– Hopp är inte något du har eller mister, utan något du gör. Det är precis som tron – en praktik. Själv är jag urdålig på att sopsortera, vilket jag skäms för. Men vi får försöka, även om det är i det lilla.
En viktig praktik för Anita Goldman är odlande, och hennes Skånegård vimlar av pallkragar där det växer så det knakar. Det är en motståndshandling men ger henne också en vild och djup glädje över det som gror, ger i överflöd, men som även är oerhört vackert.
– Vi säger ju att ett människoliv är okränkbart. Vi borde utvidga det till att omfatta naturen. Då skulle vi kanske inse vilken gåva den är, istället för att ödelägga den.