Något om altarblommornas historia och teologi
Altarblommorna nämns förvånansvärt kortfattat, om alls, i det mesta som skrivits om gudstjänst på senare år. Seden med altarblommor kom till Svenska kyrkan under 1900-talets första decennier, men blev inte allmänt förekommande förrän under den andra halvan av det förra århundradet.
Efter att Sverige, med Oloph Bexells ord, länge varit närmast en tysk kyrkoprovins, började unga präster och studenter i början av 1900-talet att orientera sig mot Storbritannien och den kyrkliga, och inte minst liturgiska, förnyelserörelse som fanns inom den Anglikanska kyrkan, den s.k. Oxfordrörelsen. Det innebar också att nattvard oftare och mer regelbundet började firas i Svenska kyrkans församlingar, om än från en låg nivå. Detta kan vara en viktig nyckel för att förstå altarblommornas intåg i den Svenska kyrkans gudstjänster.
Det går att se två huvudfåror i tänkandet kring blommornas plats på altaret vid mäss- och gudstjänstfirande. Den första handlar om olika varianter av det estetiska temat. Blommor är vackra och gör därmed kyrkorummet och liturgin vackrare. Den andra fåran är vilken teologisk tolkning dessa vackra blommor ges.
Estetiken
Kyrkan är ofta och på många sätt en spegel av sin samtid och det gäller sannolikt också se den med blommor på altaret. Under senare delen av 1800-talet började det bli vanligt med blomsterodlingar och handelsträdgårdar. I samband med den ökade tillgången på snittblommor började man, framför allt inom de mer välbärgade kretsarna i städerna, smycka hem, salonger och offentliga miljöer med blomsterarrangemang. Kyrkan följde denna trend. Tidigare fanns en tradition att smycka kyrkor med blommor och grönt vid de större högtiderna, särskilt pingst och midsommar när tillgången var som störst. Denna samhälleliga trend mötte den liturgiska förnyelserörelsen. Där lyftes de liturgiska färgerna fram och många började så småningom att matcha blommorna efter kyrkoårets färger.
Ärkebiskoparna Nathan Söderblom och Yngve Brilioth hade stor betydelse. De uppmuntrade församlingarna att använda blommor, musik och konst för att göra gudstjänsten mer levande och tilltalande. Blommorna på altaret blev en del av strävan efter skönhet och symbolrikedom i gudstjänsten och kunde, liksom musik och konst, förmedla något viktigt om Gud som ord inte förmår.
Etiken
Hittills har ganska få församlingar odlat sina egna blommor. Oftast har de inhandlats i den lokala blomsteraffären utan att några etiska krav eller frågor ställts. Men ett inköp är inte något obetydligt. De snittblommor som säljs i Sverige är till mycket stor del importerade från länder i Afrika och Latinamerika. Där odlas blommorna ofta på plantager där arbetsförhållanden och miljöhänsyn ligger långt under de krav som skulle ha ställts på en odling i Europa. Hela hanteringen förutsätter dessutom billig flygtransport till köpare i Europa och Nordamerika och har alltså bara varit möjlig under de senaste decennierna.
Att köpa något är att sponsra dess produktionsätt, och dem som plockar hem vinsten i slutändan, och innebär i värsta fall att delta i utnyttjandet av arbetare och miljö. För en kristen församling måste det vara självklart att älska sin nästa som sig själv, även om nästan i fråga är långt borta på en blomsterplantage.
Att inhandla något kan också ses som att rösta i ett ständigt pågående val. Att köpa snittblommor, eller något annat, som framställts på ett orättfärdigt sätt innebär att rösta för att detta orättfärdiga system skall fortsätta. Att rösta nej, alltså att inte köpa något som framställts på ett orättfärdigt sätt, innebär att detta produktionssätt kommer att upphöra, om tillräckligt många röstar nej genom att inte köpa dess produkter. Det kan i detta fall också innebära att någon får lägga ner lite mer tid för att hitta blommor som odlats lokalt eller åtminstone framställts på ett etiskt godtagbart sätt, där varken människor eller natur far illa. Givetvis kan det också betyda att odla blommorna själv.
Att visa kärlek i handling är ett utflöde av Guds egen kärlek. När någon blivit berörd av Guds kärlek går det utflödet inte att hindra. På det följer handlingar som, ofta i sin enkelhet, blir en lovsång till Gud. Att sträva efter att göra det rätta skänker dessutom stor glädje och en djup känsla av mening.
Teologin
Teologi är reflektion över praxis, dvs något vi gör. Denna insikt formulerade den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez i slutet av 1960-talet. Detta gäller i hög grad vårt nutida bruk av blommor på altaret. Som visats fick denna sed sin spridning under det tidiga 1900-talet som en del i en bredare trend i samhället, där blommor började ta plats på flera ställen. När blommorna var ett faktum även i kyrkans värld uppkom behovet att teologiskt motivera varför det står blommor på altaret.
I det tidiga 1900-talets liturgiska förnyelserörelse placerades blommor på altaret för att i första hand förstärka eukaristin som en måltidsgemenskap. Inom rörelsen var altarblommor tillsammans med ljus, altarduk och de liturgiska färgerna inte bara dekorationer, utan gestaltade en liturgisk atmosfär som förstärkte gudstjänsten som måltidsgemenskap. Här görs också en teologisk och symbolisk koppling mellan hemmets måltid och nattvardens måltid. Den vardagliga måltidsgemenskapen sågs som en naturlig parallell till eukaristin. De hämtade därför bildspråk från hemmets måltid, mat som delas, gemenskapen runt bordet, en värd, Kristus, som bjuder in.
En viktig skrift i detta sammanhang var Yngve Brilioths studie 4 Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv, som utkom 1926. Där formulerade Brilioth en nattvards
teologi där eukaristin vävs samman med tacksägelse, gemenskap och måltid, en teologi som gjorde det naturligt att betona altarets bordskaraktär. Inom rörelsen lyfts även den tidiga kyrkans praxis fram, där eukaristin beskrivs mer som en vanlig måltid. Altarblommorna kunde därmed bidra till att ge altaret en bordskaraktär, ungefär som vi dukar ett vackert bord till hemmets festmåltid.
Att se altarblommorna som offer har också blivit en vanlig tanke, genom bland andra Carl Henrik Martling, som skrivit flera böcker om liturgi och gudstjänstliv. Denna tanke förutsätter enligt Martling snittblommor på altaret. De anses symbolisera Kristus offer på korset och måste därför, liksom Jesus, ge sitt liv.
Samtidigt som det blev allt vanligare med altarblommor i kyrkan fanns också motstånd, som alltid när något förändras. Ännu 1945 kunde en handbok för kyrkans vaktmästare säga att blommor gärna kunde finnas i kyrkan, men med fördel ställas på golvet. ”En förtjusande plats för blommor är på golvet. De växa ju i regel också på marken. Ställ mycket blommor på golvet! … Men vi hava enligt god kyrklig ordning icke blommorna på altaret.” Denna handboks författare var kyrkvaktmästaren Gunnar Johnsson och kyrkoherden i Osby, fader Gunnar Rosendahl.
Traditionen med altarblommor i Svenska kyrkan är alltså relativt ny och kom inte utan motstånd. Dessutom verkar det som att tankar om vad altarblommorna kan betyda inte är särskilt spridda. Som Marianne Leckström konstaterat i en undersökning svarar de flesta av de tillfrågade församlingarna att blommorna finns där ”… för att det skall vara så.”
Traditionen ser ut att styra utan att vara helt klarlagd varken historiskt eller nutida. Drygt 80 % av de tillfrågade använder sig av den årliga utgåvan av Dagboken med kyrkoalmanacka på något sätt.” De olika kyrkoalmanackorna har alltså fått en mycket stark ställning, trots att det som står där inte är någon officiell hållning från Svenska kyrkan, utan enbart rekommendationer eller synpunkter från någon, oklart vem. Det står alltså i praktiken varje församling fritt att välja vilka och hur många blommor som skall pryda altaret, eller att helt välja bort blommor på altaret. Att fira gudstjänst, med eller utan nattvard, kan göras oavsett blommor på altaret.
Det är dessutom nödvändigt att teologin inte motsäger eller motarbetar etiken. Då måste teologin omarbetas och förbättras, för Guds och skapelsens skull. Som Heidi Jokinen och Anni Maria Laato påpekat: ”Eftersom blommor intar en synlig plats i kyrkorum och gudstjänster … är det i teologiskt hänseende viktigt att tolkningen överensstämmer med kyrkans tro, som uttrycks i trosbekännelserna.”
Som nämnts menar många, med bland andra C. H. Martling, att altarblommorna utgör symboler för Kristus offer på korset. Därför måste det vara snittblommor på altaret. Den tanken kan diskuteras. Den kristna teologins huvudfåra brukar hävda att efter Kristus offer på Golgata behövs inga fler offer. Tydligare symboler för Kristus offer finns redan i de flesta kyrkor i form av till exempel krucifix. Altarblommorna tillför i detta hänseende inget som inte redan finns och tanken på altarblommor som offersymboler kan knappast betraktas som intuitivt självklar för särskilt många.
En slutsats av detta blir att det är teologiskt fullt möjligt att ha blommor i kruka på altaret. Blommorna är lika vackra och krukorna kan göras lika estetiskt tilltalande som vaser. Att sätta sådana blommor på altaret skulle kunna tolkas som en hyllning till den Gud som låter livet fortsätta. En sådan altarblomma kan, liksom allt levande på vår jord, leva och frodas under lång tid, om den sköts om på rätt sätt. Tanken på människan som livets och planetens förvaltare kan på detta sätt lyftas fram och ställas bredvid brödet och vinet, som givetvis också skall vara producerat på ett etiskt och miljömässigt hållbart sätt.
En annan slutsats är att årstidernas växlingar mycket väl kan få göra avtryck på församlingens altare. Att exempelvis under vintertid använda torkade blommor eller grenar, med eller utan skott, är en möjlighet. Kort sagt, både teologiskt och historiskt sett är friheten stor och kreativiteten kan få flöda!
Framtiden
Det finns alltså flera sätt att tänka kring blommorna på altaret och inget av dem är normerande. Inte heller är det en särskilt gammal tradition, åtminstone inte i sin nuvarande form. Frågan blir då hur vi tänker teologiskt inför framtiden. Vilka värden och vilken teologi vill vi lyfta fram idag och i den framtid som vi hoppas skall komma? Att våga tänka nytt och hoppfullt är centralt i kristen tro. Som biskoparna skriver i Ett biskopsbrev om klimatet: ”Som kristna är vi bärare av en tradition som kräver att vi i varje tid strävar efter att förstå nuet och se framåt. Vi är ett hoppets folk. Kristus har uppstått från döden och sprängt tidens gränser. Gud är en levande Gud.”
När vi försöker förstå nuet och se framåt finns inspiration att hämta från många håll. Låt oss ta två exempel, dels från Paulus, dels från Lutherska världsförbundet, vars Nairobi Statement On Worship And Culture från 1996 hävdar att kristet gudstjänstliv förhåller sig till den omgivande kulturen på åtminstone fyra sätt.
För det första finns en tidlös kärna som står över kulturen. Men för det andra är kristen gudstjänst också kontextuell, det vill säga att den måste uttryckas och kunna variera utifrån lokala förutsättningar. För det tredje finns i en kristen gudstjänst en aspekt av motstånd, där det som i varje given kultur står emot evangeliet utmanas. För det fjärde är en gudstjänst ”cross-cultural”, vilket innebär att den kan tala till olika lokala kulturer.
“Contextualization of Christian faith and worship necessarily involves challenging of all types of oppression and social injustice wherever they exist in earthly cultures.” Detta är formulerat i dokumentets paragraf 4.1. och ligger helt i linje med tanken att altarblommorna inte får bidra till att människor eller natur utnyttjas.
I 1 Korinthierbrevet 11–12 skräder Paulus inte orden mot de i församlingen som har det gott ställt och som under måltiden äter och dricker, medan de fattiga blir utan. Detta trots att kyrkan är en enda kropp. ”Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas?” frågar Paulus retoriskt. Rättviseaspekten finns alltså med i kristen nattvardsteologi från allra första början.
I biskopsbrevet Fira nattvard betonar biskoparna i samma anda att brödet inte bara delas mellan dem som är i kyrkorummet just när mässan firas, utan också ”… med människor över hela jorden. Om vi delar nattvardens bröd måste vi också dela det dagliga brödet. Varje gång vi firar nattvard låter vi därför en motröst höras mot att göra skillnad på människor och att ställa grupper mot varandra.”
Så hur skall vi agera? Nu har vi kunskapen om att långväga snittblommor riskerar att göra våra gudstjänster delaktiga i det förtryck och den sociala orättvisa som Lutherska världsförbundet hävdar att en kristen gudstjänst med nödvändighet måste utmana. Med kunskap följer ansvar. Kan vi med trovärdighet tala om Guds rike i predikan och be för värdens rättvisa och fred i förbönen om vi samtidigt bortser från hur det som står på altaret framställts, transporterats och till slut hamnat just där? Ytterst handlar det om all vår konsumtion och hela vår västerländska livsstil. Vi måste se att allt detta hänger ihop och påverkar både människor och natur och allas vår framtid. Det handlar om kyrkans trovärdighet och om världens liv.
Källa: Skriften Ett hållbart och solidariskt dukat altarbord.