Alla dagar innan vi dör ska vi leva

De flesta av oss hoppas att det dröjer länge innan vi behöver kontakta en begravningsbyrå. Ändå vet vi att den dagen förr eller senare kommer. När den gör det befinner vi oss ofta mitt i sorgen, samtidigt som praktiska frågor tränger sig på och beslut behöver fattas. Livet har stannat upp, men mycket måste ändå ordnas.

Sedan 1990 har Fredrik Pettersson funnits där för människor just då. Under mer än tre decennier har han mött generationer av Kumlabor när de tagit farväl av någon de älskat. För många är det ett möte de aldrig glömmer. För honom är varje möte unikt.

Ordet förtroende återkommer flera gånger när han beskriver sitt arbete.

– Det största är att få förtroendet. Att någon lämnar det käraste man har i ens händer och ber en hjälpa till att göra avskedet så fint som möjligt. Det är inget man kan ta för givet.

Att han hamnade i yrket känns nästan självklart när han berättar om sin uppväxt. Morfar arbetade som kyrkvaktmästare i Kumla kyrka och som barn tillbringade Fredrik många timmar där. Kyrkan blev en naturlig del av livet. Senare började han själv arbeta extra som kyrkvaktmästare och lärde känna både människor och miljöer som fortfarande betyder mycket för honom.

– Kumla kyrka är lite som ett andra hem för mig.

Efter studenten sökte han flera olika arbeten. Ett av dem fanns på Fonus. Där började han den 1 januari 1990 och har blivit kvar sedan dess. Det som lockade var inte i första hand begravningsbranschen, utan möjligheten att få göra något meningsfullt.

– Man gjorde nytta. Man fick hjälpa människor.

Att hjälpa människor ta farväl

Under de trettiofem år som gått har mycket förändrats. Borgerliga begravningar har blivit vanligare, ceremonierna mer personliga och valmöjligheterna betydligt fler. För många anhöriga är det en frihet, men det kan också göra besluten svårare. Den rådgivande delen av arbetet har därför blivit allt viktigare. Det handlar inte om att bestämma åt människor, utan om att hjälpa dem att hitta ett avsked som känns rätt för just den person de mist.

– Det är bra att det finns valmöjligheter, men ibland blir det nästan för många val. Har man aldrig varit med om en begravning tidigare är det inte lätt att veta vad man ska välja.

Ingen begravning är den andra lik. Vissa anhöriga kommer väl förberedda och vet precis hur de vill ha det. Andra har svårt att veta var de ska börja. Därför handlar arbetet minst lika mycket om att lyssna som om att ge råd. Att känna in människorna framför sig, förstå vem den avlidne var och hjälpa familjen att skapa ett avsked som känns äkta.

Sorgen behöver få ta plats

Synen på sorg har förändrats under de år Fredrik arbetat i yrket. Han upplever att många i dag gärna vill ta sig igenom sorgen så snabbt som möjligt, som om den vore ett problem som ska lösas. Själv tror han att sorgen behöver få ta sin tid.

– Jag tror att man ibland måste våga gå ner i det där svarta hålet ett tag för att kunna ta sig upp igen.

Han väljer också sina ord med omsorg när han möter människor som mist någon.

– Jag brukar inte beklaga sorgen. Jag beklagar förlusten. Sorgen är egentligen den största ära kärleken kan få. För utan sorg har personen inte betytt någonting.

Det synsättet präglar också hans syn på begravningen. Den är inte bara ett sätt att hedra den som har dött, utan också ett viktigt steg för dem som ska leva vidare. Ett avsked hjälper människor att förstå att något faktiskt har hänt och kan bli början på vägen genom sorgen.

Av samma anledning uppmuntrar han gärna människor att skriva ner sina önskemål inför framtiden. Inte bara vilken musik som ska spelas eller vilka psalmer man tycker om, utan också alla de praktiska uppgifter som annars blir ett stort arbete för de anhöriga.

– Jag kan tycka att det är en kärlekshandling. Ett sätt att visa omtanke om den som blir kvar.

Barn är en annan fråga som är viktig vid avsked. Ofta vill vuxna skydda dem från begravningar, men enligt Fredrik klarar barn betydligt mer än vi ibland tror. De behöver, precis som vuxna, få möjlighet att förstå vad som har hänt och ta farväl på sitt eget sätt.

– Jag tycker att barn ska få vara med. De behöver också få förstå vad som har hänt och få möjlighet att ta farväl.

Det vi bär med oss

Ett långt yrkesliv nära döden har också förändrat hans syn på livet. Inte gjort den mörkare – snarare tvärtom. Det handlar om att ta vara på relationerna medan vi har dem. Att ringa den där släktingen eller vännen man tänkt höra av sig till, att inte skjuta upp det som betyder något och att uppskatta det vardagliga som så lätt tas för givet.

Ett råd från pappan har följt honom genom livet. Man ska fylla ryggsäcken med erfarenheter, brukade han säga. Besöka museer, gå på teater, träffa människor och samla upplevelser. Allt blir sådant man bär med sig när livet förändras.

Den tanken har bara blivit starkare med åren.

– Man vet ingenting om framtiden. Alla dagar innan vi dör ska vi leva.

Kanske är det just det som ett långt yrkesliv nära döden lär en människa. Blicken riktas inte mot slutet, utan mot allt det som ryms däremellan – relationerna, minnena och de dagar vi faktiskt får.

För de människor vi förlorar försvinner inte helt. De lever vidare i berättelserna vi berättar, i skratten vi minns och i avtrycken de lämnat efter sig.

– Den som har dött lever ju kvar i oss. Vi kan höra rösten. Vi kan höra skrattet. Vi kan se personen framför oss. Och det är ganska fint.