”Mister du en står dig tusen åter” – det var vad jag fick höra när kärleken jag hade hoppats på visade sig inte vara sann. I sorgen och besvikelsen över den förlorade kärleken, i upplevelsen av att vara ratad eller med hjärtat fullt av kärlek till någon som jag aldrig kunde få, då var de orden en klen tröst. För det var knappast det jag ville höra.
”Kärleken är beständig, endast föremålen växlar”. Ja det var en annan käck kommentar som inte heller den landade särskilt väl. Det blev något kallt och krasst mitt i det som för mig var på stort allvar.
Nog är det så att vi alla, i princip utan undantag, upplevt ett brustet hjärta. Det är liksom så livet är beskaffat. Ingen av oss är förskonad. Men var går jag med det? Vem ska läka det som tycks omöjligt att plocka ihop igen? Inte heller är det alldeles enkelt att förklara för någon annan vad det är som gör så ont.
Så är det att vara människa
Själv har jag ofta funnit tröst i musiken. Ibland för att det är där gråten kommer, ibland för att någon annan ska uttrycka min vrede, ibland för att återfå min självaktning. Och där jag fått vara då, i musiken, i ett inre samtal med mig själv, har varit början på något annat. När jag fått prata med mig själv genom någon annans ord så kan jag efter ett tag få fatt i mina egna. Då kommer orden, meningarna, det som jag vill beskriva. Och först nu vill jag bjuda in någon att dela det jag känner.
När jag är beredd att prata då behöver det finnas någon där. Någon som varit beredd att vänta. Någon som varit kvar trots min tystnad och avoghet. Då behöver vi varandra, i gemenskap med en eller flera. För då kan livet levas vidare – i glädje och sorg med gråten och skrattet.
Ett brustet hjärta kanske alltid kommer att ha förlorat en liten bit när det läkt. Det är så det är med livet. Det är så det är att vara människa. Och kanske är det en liten tröst i att vi alla kan känna igen oss i det.
/Helena Hagert, stiftsadjunkt för själavård i Lunds stift