Hur känns det att vara älskad? Själv har jag alltid varit uppmärksam på kritik riktad mot mig eller omdömen där någon sagt att de inte tycker om mig. Svårare har det varit att ta emot beröm eller uppskattande ord. Kan någon verkligen tycka om mig? Särskilt när jag var yngre utgick jag ifrån att jag inte dög. Andra killar stod högre i status och verkade mer omtyckta. Jag jämförde mig med dem och tyckte alltid att jag förlorade i jämförelsen.
Senare började jag förstå att vi är många som känt likadant. Det är lättare att underkänna sig själv än att ge sig själv ens godkänt. Nu är jag så gammal att jag börjar ana att det inte ens är en tävling. Det handlar inte om vem som är mest omtyckt av flest personer. Vi är helt enkelt olika allihop och ingen har allt.
Ever and ever, forever and ever you'll beee the one
Jag tycker att musik kan spela en stor roll både när man är glad och när man är ledsen eller har ett brustet hjärta. Rock'n'roll kan blåsa rent skallen och trycka undan mörka tankar. Låttexter kan hjälpa till att sätta ord på känslorna. Som ung lyssnade jag bland annat på "Don't fall in love with a dreamer" med Kenny Rogers, där texten mer än musiken hade en betydelse för mig. Och vem i min generation minns inte tryckarna till Demis Roussos "Forever and ever”? Vilken lycka jag kände när hon ville dansa med mig, och sorgen när hon valde någon annan.
Någon har sagt att ensamhet är lika farligt som att röka. För en rökare finns det hjälp att få och ansvaret att söka den hjälpen ligger på rökaren. När det gäller ensamheten är det inte lika självklart att det är den ensammes eget ansvar att förändra något. Det är snarare vi alla som har ett gemensamt ansvar för varandra. Vi behöver hjälpa varandra att inse att vi är bra så som vi är. Även när vi inte är bäst, för det är ändå ingen alltid. Och samtidigt är vi hela tiden bäst - på att vara den vi är.
/Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift