Han berättar att han redan under 1990-talet hamnade i en djup livskris och gjorde ett självmordsförsök. Därefter sökte han hjälp inom psykiatrin och behandlades under många år med läkemedel. Han försökte samtidigt få stöd från samhället för att kunna leva ett fungerande liv.
År 2016 sökte Andreas hjälp inom psykiatrin igen, men upplever att han nekades olika former av stöd och rehabilitering. Trots detta lyckades han mellan 2016 och 2024 på egen hand bygga upp sitt liv. Han började studera på universitet, fick en heltidsanställning och startade ett företag.
Under samma period bildade han familj och fick en dotter år 2020. Han beskriver familjen som avgörande för hans återhämtning.
– Genom relationen fick jag ett socialt värde som jag aldrig tidigare hade känt. Det gav mig kraft att bygga upp mig själv. Jag förstod att jag inte kunde försörja min familj med sjukersättning.
Han avslutade också på egen hand en stark medicinering. I efterhand anser han att han borde ha begärt samordnade individuella planer (SIP-möten), men visste inte att den möjligheten fanns. Vid den tiden hade han en förvaltare som senare övergick till att bli god man.
Familjeliv och myndighetskontakter
Andreas berättar att hans dåvarande flickvän hade flera barn från en tidigare relation. Ett av barnen hade redan omhändertagits av socialtjänsten. Han försökte försörja familjen och se till att det fanns mat och kläder, men upplevde att han inte fick den rehabilitering eller det stöd han behövde från psykiatrin.
Några veckor efter att han påbörjat sina universitetsstudier 2017 omhändertogs samtliga barn av socialtjänsten. Andreas beskriver att händelsen blev ett svårt trauma.
Han drabbades av dissociativ amnesi, vilket han kopplar till tidigare trauman. Efter detta blev han också allt mer misstänksam mot myndigheter. Samtidigt upplevde han att han stod utan stöd från psykiatrin – han saknade både läkarkontakt och behandling. Till slut tvingades han sälja sin lägenhet.
Folkbokföringsproblemen
År 2018 uppstod nya problem när reglerna kring folkbokföringsbrott hade återinförts.
Eftersom Andreas inte kunde folkbokföra sig på sin partners andrahandskontrakt skrev han sig i stället hos en kusin, samtidigt som han i praktiken bodde hos sin partner. När paret senare fick en dotter fick han ändå, enligt honom, inte bo tillsammans med sin familj.
Han beskriver situationen som mycket svår.
– Jag har ett starkt rättspatos. Det kändes fel att inte få vara skriven där jag faktiskt bodde. Jag ville inte ljuga, men hamnade i ett väldigt konstigt system.
Avregistrerad från folkbokföringen
År 2024 blev Andreas avregistrerad från folkbokföringen som utflyttad ur Sverige.
Han berättar att han fick ett mejl från Skatteverket där myndigheten frågade när han hade lämnat landet. Andreas svarade att han aldrig hade flyttat utomlands.
Han misstänker att myndigheten hade fått information om att han övernattade i en föreningslokal. Enligt Andreas övervägde handläggaren först att folkbokföra honom där, trots att det egentligen inte är möjligt. Till slut lyckades han få plats i ett kollektivboende och kunde skriva sig där.
När inkomsten försvann
Avregistreringen fick stora konsekvenser.
– Jag blev av med alla mina rättigheter. Jag försökte till och med prostituera mig för att få en inkomst.
Han berättar att han snabbt avbröt försöket eftersom riskerna var för stora.
– Det är konstigt att gifta män med barn söker sexuella tjänster. Det här händer bara på grund av utsatthet. När man söker hjälp blir man i stället förnedrad.
Han beskriver också andra former av beroende där han utförde hushållsarbete i utbyte mot en sovplats.
– Ju mer du gör, desto större skuld hamnar du i. Till slut gör du något fel och blir utskälld.
Han berättar att den sociala utsattheten gjorde honom emotionellt svältfödd.
– Jag kunde bli genuint glad bara för att någon bjöd mig på en kopp kaffe. Samtidigt fick jag höra: "Du får ju sova här gratis."
Enligt Andreas kan människor i sådana beroendesituationer utveckla destruktiva beteenden mot varandra.
– Helt vanliga människor börjar utveckla olika former av övergreppsbeteenden. När man är beroende av någon vågar man inte säga ifrån.
Vägen tillbaka
Samma år häktades Andreas. När han frigavs hade han förlorat sin plats i kollektivboendet och blev återigen hemlös.
Han berättar att det då fanns en risk att han åter skulle avregistreras, denna gång som försvunnen. Andreas anmälde Skatteverkets hantering, vilket enligt honom gav honom ett tillfälligt andrum. Därefter kunde han folkbokföra sig i kommunen.
Trots skulder och arbetslöshet lyckades han så småningom få ett eget hyreskontrakt.
Han menar att det avgörande var en handläggare på bostadsbolaget som valde att se människan bakom situationen.
– Det var ett personligt samtal. Hon visade medmänsklighet och valde att tro på mig. Det gjorde att jag kunde börja bygga upp mitt liv igen.
Han reflekterar också över hur digitaliseringen påverkar människor i utsatthet.
– Ju mindre mänsklig kontakt det blir i samhället, desto mindre möjligheter finns att förändra sitt liv. Datasystemen gör att utanförskapet består.
Tankar om livet
Andreas säger att en av de viktigaste insikterna han har fått är att det alltid går att hamna ännu djupare i utsatthet.
– Det finns ingen botten. Det kan alltid bli värre. Det finns många nivåer till, säger han och skrattar till.
Han berättar att han ofta rannsakar sig själv och funderar över om han kunde ha gjort något annorlunda.
– Vad skulle jag kunna ha gjort för att inte hamna i social utsatthet? Jag har gjort allt jag kunnat.
Andreas säger att han fortfarande återkommande har självmordstankar. Det som främst får honom att fortsätta leva är hans dotter.
– Jag vill att hon ska få efterlevandepension om något händer mig.
Han säger också att han drivs av en vilja att förändra samhället.
– Jag kämpar för mänskliga rättigheter och för att människor inte ska kriminaliseras på grund av sin utsatthet. Som jag ser det vill samhället i dag att det ska bli så.