Min egen konfirmandtid blev avgörande
Text: Helena Linder
Hur ska ditt namn uttalas egentligen?
– E:et i Filipe ska inte uttalas, det är ett stumt e. Men namnet ska inte uttalas på det svenska sättet med långa betonade i:n (Fiiiliiip) utan med korta i:n. Detta kommer sig av att jag behållit mitt portugisiska namn Luis Filipe. Men Luis lämnades tidigt därhän för det skulle lätt sammanblandas med Louise.
– När jag var åtta månader adopterades jag och har haft en trygg uppväxt hos min familj i Malmö. Jag brukar säga att jag valde dem, inte de som valde mig. Vi lever i varm samhörighet och därför har jag inte haft något behov av att söka efter mina biologiska föräldrar. Däremot har jag av nyfikenhet velat se var jag kommer ifrån. En 16-årig flicka födde mig i Lissabons tjusigare kvarter, på ett sjukhus mellan ett lyxhotell och ett shoppingcenter. Troligen var hon en flicka av fin katolsk familj och att ha barn utom äktenskap vore en katastrof.
Tron djupnade
Filipe växte upp i ett hem med tro och traditionellt firande av högtider. Barnatron djupnade under konfirmandtiden i Limhamn. Första konfirmandträffen ägde rum 12 september 2001! – Alltså dagen efter 9/11 och det kom att prägla mig lång tid framåt och sätta tonen för konfirmandtiden. En verklig milstolpe i mitt liv. Jag ställdes plötsligt inför diskussioner om livsfrågor. Helt annorlunda mot skolan, det var också första gången utanför hemmet som jag möttes av personer som såg på mig med nyfikenhet, som en människa. Hittills hade jag brottats med existentiella frågor och nu började en del falla på plats.
Lärarbakgrund
– Jag kom in på lärarutbildningen vid Malmö Universitet 2012 och utbildade mig till gymnasielärare i religion och samhällskunskap. Jag fick en lärartjänst på Stenkulaskolan och parallellt var jag konfirmandledare och församlingsrådsmedlem i Limhamn, vilket jag fortsatt med. I min nya roll får jag användning både av min pedagogiska ådra, min tro och omsorg om människor. Vi får se hur vägen bär framåt.