Sorgen rymmer alla känslor, inte bara de "rätta"

I Fosie kyrkas upprättelsemässor en gång i månaden möter Elise och Ebba människor med svåra upplevelser bakom sig, bland annat genom närståendes död. Anders Markevall är en av dem. 1996 förlorade han sin hustru och mamman till deras då 9-årige son i suicid efter flera års destruktiv relation, där blandmissbruk blev hennes sätt att hantera sin fysiska och psykiska ohälsa. Anders erkänner:

– När hon tog sitt liv så var det en lättnad för mig. Men det var ju en förbjuden känsla som var svår att leva med.

Det tog många år innan Anders Markevall vågade erkänna det för någon annan, det var först när han 2019 deltog i en försoningsgrupp och senare i Fosie kyrkas upprättelsemässor som han äntligen kunde säga det öppet.

– Det var som att lyfta av mig ett ok att säga det första gången, och sedan kunna prata om det. Alla runtomkring när det hände tyckte ju att det var hemskt och sorgligt, och då påmindes jag om att ja, det var det, men...

Ebba Älverbrandt upplevde också en oväntad känsla när hennes mamma dog för över 20 år sedan: djup frid. Hon hade tagit hand om sin sjuka mamma i flera månader och pratat om allt, och dessutom hjälpt mamman genom en försoningsprocess bara timmar innan hon dog, så friden var i den stunden större än sorgen.

Elise Solberg säger:

– Sorg kan verkligen rymma alla känslor. Vi tänker ofta på sorg som att vara ledsen, och det är ju oftast en stor del, men den kan också rymma glädje, kärlek och värme och även ilska, besvikelse och lättnad. Och alla känslor får finnas. Vägen igenom sorgen är att våga känna alla de känslorna.

Hon tillägger:
– Då är det ofta gott att ha sällskap. Att hitta den här prästen, diakonen, vännen eller terapeuten eller vem det nu är att dela känslorna med. Eller Gud, för den delen. Gud tål verkligen alla våra känslor.

Men att bli arg på Gud när någon man älskar dör är inte heller ovanligt. Elise Solberg tror att det ofta beror på att man tänker att Gud har makten att se till att någon inte ska dö, men ändå händer det.

– Vi får bli arga på Gud, Gud kan hålla och härbärgera våra reaktioner, tänker jag. Jag tror på en Gud som kämpar för livet, men i världen finns gott och ont, allt är inte enligt Guds plan och vilja. Men vi har ett hopp om att en dag kommer livet ändå att segra.

Viktigt hitta en trygg plats

Hon säger att det är viktigt att hitta ett tryggt rum och en trygg relation för att prata om vad man känner och få lov att ta plats med det.

– I upprättelsemässorna försöker vi hitta sätt att gestalta det vi känner och tillsammans ge det rum, form och språk. Där kan man också göra en viktig upptäckt: att det som jag sitter med som jag tänker är förbjudna känslor, det sitter även andra med. I grupp kan man spegla sig i varandra, och det gör det också lättare att leva med.

Måste man till slut förlåta den man är arg eller besviken på, oavsett om det är den som har dött eller den som på något sätt har orsakat dödsfallet?

– Jag gick i försoningsgruppen för att jag inte kände att jag kunde förlåta. Men att försonas är något helt annat, där försöker man mötas och respektera utan att man måste förlåta. Styrkan för mig har varit försoningen, inte förlåtelse, säger Anders Markevall.

Ilska kan ibland stå i vägen för en sorg- och försoningsprocess, säger Ebba Älverbrandt.

– Det kan vara en del av försoningsprocessen att släppa taget om det som står i vägen för att nå in till den "riktiga" sorgen. För sorgen försvinner ofta inte bara för att man får rätt mot någon som gjort fel. Men när man är redo att gå in i sorgen kan man börja hitta ett annat, levbart liv.