Hosianna - för att det finns hopp
I advent rider Jesus in på en åsna och en lyrisk folkmassa ropar jublande - Hosianna! Det ligger glädje och förväntan i luften, men vad händer sen?
Efter det här fortsätter Jesus predika på ett sätt som får vissa människor att skruva på sig och rentav vända sig emot honom. Han förkunnar rättvisa och barmhärtighet. Hävdar att den som är störst ska vara de andras tjänare. Uppmanar till att mätta de hungriga, vårda de sjuka och ta hand om de hemlösa.
Budskapet är hoppfullt men vänder upp och ner på hierarkin och utmanar till radikal medmänsklighet. Makten drar öronen åt sig – vem tror den där Jesus att han är? Snart står han framför den romerske ståthållaren Pilatus och ingen ropar längre hosianna. Nu skanderas istället – Korsfäst!
Kanske finns det inom varje människa, genom alla tider, en röst som skriker korsfäst. Som ett uppgivet sätt att säga: ”Jag orkar inte lyssna på någon som manar till hopp och medkänsla. Världen är hård och orättvis, varför ens försöka kämpa emot? Korsfäst!”
Ändå vill jag tro att det i människan framförallt finns ett hosianna. Hosianna är ett jubelrop och på samma gång en trösterik bön, det är hebreiska och betyder - rädda oss!
Hosianna är ett uttryck för att det finns hopp, det finns ljus, det finns räddning. Det är ett ord fyllt av energi, av förtröstan, av glöd som uppmanar och inspirerar. Det är ett trotsigt ord som vägrar uppgivenhet.
Att sjunga hosianna som vi gör i kyrkan i adventstid, är att bli en av de som genom historien öppnat sitt hjärta för honom som kommer ridande på en enkel åsna.
Det är att bli en av dem som vågat hoppas på en rättvisare värld.
En av dem som trotsat mörkret och förtröstansfullt viskat:
Hosianna, välsignad är du, hosianna i höjden. Amen.
Olle Liljefors, präst