Café Norrköping hade premiär den 12 september 1983 i TV2. Programmet blev snabbt populärt och blev kvar på TV-tablån i hela 14 år. Det sändes klockan 18.15 på vardagskvällarna före regionala nyheter och Rapport, precis när människor hade kommit hem från jobbet. Här blandades samtal med kända och okända människor, musik- och artistframträdanden, tävlingar, publikmedverkan och vardagsnära ämnen.
– Vi talade till folk på folks vis, säger Ragnar Dahlberg om framgången. Han beskriver det som att den tidens television hade en slags lägereldsfunktion. I en tid då det bara fanns två rikstäckande TV-kanaler var det som visades i rutan något som de flesta såg och delade gemenskap i.
Praktik på Dagens Eko
Men vi går tillbaka till Stockholm, där Ragnar växte upp och skulle välja yrkesbana. Valet föll på att utbilda sig till journalist. Kanske var det att han tyckte om berättelser som påverkade. I föräldrahemmet stod radion alltid på. Ragnar är full av minnen och har många egna berättelser på lager.
– Min pappa var lite av en berättare. Så det är väl något som ligger i mig. Han var 63 år när jag föddes. Bara den grejen, och mamma var 40. Så han var ju född redan på 1800-talet. Och hans historier, det var spännande att höra honom. Men för att återgå till det du frågar om...
– Jag gick på journalisthögskolan och då fick jag praktik på Dagens Eko. Vilket var det som alla mina kamrater ville ha. Men jag fick det. Dagens Eko var betraktat som det finaste man kunde komma till. Rakt in i elitserien om man får säga så. Från att inte ha gjort någonting tidigare, säger Ragnar och ler lite.
På Dagens Eko kände sig Ragnar väl omhändertagen och blev så småningom satt som programledare. Det var en redaktion som gjorde nyheter varje timme och Ragnar både skrev nyhetssammanfattningar och läste upp dem.
– Så plötsligt hade jag fast tjänst. Men så ville chefen att någon erfaren kollega skulle flytta till Norrköping för att få lite fart där nere. Jag var yngst och hade jobbat i ett år. Så jag tog det. De andra gubbarna, de var så gamla. De tyckte att det var jättebra att jag kunde tänka mig att åka. Och jag var ju glad att någon, oj, någon ville ju ha mig.
Som den Stockholmskille han var kändes Norrköping som något helt nytt. Han bosatte sig till att börja med tillsammans med fru och son i Vilbergen. Året var 1972 och Ragnar var 30 år.
– Jag tänkte att om det inte är roligt i Norrköping så kan jag bara flytta tillbaka till Stockholm. Men du ser, jag är kvar än idag. Det var himla kul. Ena dagen var inte den andra lik och det ena ledde till det andra.
Programledare av en tillfällighet
Så småningom blev Ragnar nyhetschef för Östnytt på SVT. Men på redaktionen började det pratas om att man skulle starta ett magasinsprogram till hösten 1983. Tanken var att sända underhållning från de lokala redaktionerna för att göra innehållet angeläget ute i landet. Ragnar blev utsedd till producent och skulle hålla ihop det hela. När det första programmet hade sänts ringde högsta chefen på TV2 i Stockholm och gratulerade till ett fint program.
Att Ragnar själv hamnade framför kameran var en tillfällighet och kan skyllas på vattkopporna.
– Jag hade bokat artister och medverkande. Allting var klart. Men så ringde Viveca Ringmar, programledaren till mig kvällen innan inspelningen och hade blivit sjuk. Med vattkoppor får man inte ens vistas bland folk. Vad gör man? Distriktschefen sa till mig att “du får hoppa in Ragnar”. För jag var den ende som visste vad vi hade planerat.
Efter programmet ringde högste chefen igen och gratulerade till det fina programmet. När Ragnar förklarade att han bara var inhoppare som programledare minns han vad chefen sa.
– Du, det ska vi nog bli två om. Och så blev det. Ragnar fick fortsätta som programledare.
Satte Norrköping på kartan
Programmets stora poäng var att alla ämnen skulle ha en lokal förankring.
– När man tittade på programmet så var ju Norrköpingsborna med. De var med och satt vid caféborden och var uppe och dansade till musikinslagen. Jag hade tittat på vad de andra caféprogrammen hade för musik. Café Sundsvall hade Erik Öst med sin fiol och han med klarinetter. Och i Umeå spelade de jazz. Sen Örebro. Tillrättalagda stjärnor varje kväll. Allt var över folks huvud tyckte jag.
Valet föll på att ha dansbandsmusik. Han gjorde en uppgörelse med Lennart Polhammar, som på den tiden drev de populära dansställena Palace och Storan. Om han tog dit Sveriges bästa dansband på torsdagarna, så skulle de först spela i Café Norrköping och sedan på Storan.
– Men sen kom han och sa att, du, vi får göra om det där. För det går inte. Har de varit hos dig och spelat så är det det största de varit med om. Sen när de kommer till oss några timmar senare så är de fullständigt slut. Då är det bara spillrorna kvar!
Och programmet satte Norrköping på kartan. Bussbolag började boka bussresor till Café Norrköping så att människor skulle kunna delta i publiken. Ragnar insåg att det var så stort publiktryck att inspelningen var tvungen att flytta från den lilla TV-studion till Folkets park och Folkborgen. Då kunde programmet ta 300 människor i publiken.
– Gubbarna i kommunstyrelsen kom med blommor till oss, för de var så lyckliga att ha Norrköping i programnamnet. På den tiden hade ju Norrköping hamnat lite i skymundan. Nu reste plötsligt massor av människor hit. Och den allmänna parkeringen vid Folkets park blev som en campingplats. En vild camping. Det var roligt! Det är svårt idag att förstå hur stort det var. Ska man skryta eller ska man inte? De andra var duktiga också. Både Karlstad och Örebro. Men om du googlar caféprogram så kommer Café Norrköping upp som det som sågs av flest, måste jag säga.