Hur gör vi för att stå tillsammans, som samhälle, när vi utsätts för ofredens tryck? Ett samhälle som höjer sin beredskap och motståndskraft ger lätt intryck av att snabbare och snabbare rusa i samma riktning. Då är det viktigt att ge utrymme för reflektion.
Och som kyrka: Hur låter vi budskapet om fred ta konkret gestalt? Hur följer vi fredsfursten Jesus Kristus i en värld där ondskan gör anspråk på så mycket utrymme och förbrukar energi och kraft som borde användas för att befria, bygga upp och välsigna?
Det finns ett uttryck som jag skulle önska användes mer, som alternativ till det vanliga ”vi försvarar oss”; det är uttrycket: ”vi fredar oss”. Att vi fredar oss betyder att vi vill ”vara i fred” för att kunna leva fredligt. Och för världens freds skull vill vi förbli i freden. Försvarsvänner och pacifister bör i hög grad kunna mötas i att vårt gemensamma mål är fred, även när man är oense om vägarna dit.
”Vi fredar vi oss” är ett sätt att uttrycka inte bara metoden utan också målet.
Att freda sig är en aktiv rörelse, en strävan att steg för steg bygga de förutsättningar som gör fred möjlig och hållbar. Fred uppstår sällan av sig själv. Den behöver värnas, byggas och fördjupas. Därför behöver vi också språk för att tala om vägen till fred.
I min bok ”Fredsteologi i krigets skugga” beskriver jag en ”fredstrappa” som en modell för att visa på sambandet mellan de olika verktyg och möjligheter vi har i mellanmänsklig samverkan. Det är en inspiration för hur vi kan röra oss från avskräckning och konflikt mot diplomati, samarbete, tillit och varaktig fred. Det är en enkel bild av en trappa med sex steg:
Det översta trappsteget beskriver det ideala tillståndet i världen, ett liv i vänskap och tillit med alla i vår omvärld. Här lever vi i en trygg, hållbar och rättvis fred mellan människor som aktivt söker varandras bästa och det gemensamma bästa, inte bara det egna.
Om detta inte är möjligt – och så är ju i dag fallet i stora delar av världen – går det åtminstone oftast att söka samarbete. Det är ett steg nedåt i fredstrappan. Kanske blir det ett samarbete som bygger på konkurrens, men i grunden finns ett sökande efter en stabil och fredlig världsordning. Att vara beroende av varandra är inte en svaghet utan en styrka.
Är inte heller detta möjligt har vi – som tredje steg – goda redskap i förhandlingar och diplomati. Konflikter finns, men de går att bilägga eller åtminstone leva med. Att våra olika intressen är motstridiga skapar kanske spänningar, men inte fiendskap.
Går inte detta har vi – för det fjärde – förhoppningsvis avtal och regler. Även om vi inte uppskattar allt i dessa så följer vi reglerna, eftersom de är framförhandlade för att garantera en regelbaserad världsordning. Internationell rätt och skiljedom finns här som möjligheter. Men vi är ytterligare ett steg nedåt i trappan om vi behöver formalisera samarbetet, eftersom vi egentligen inte litar på varandra. Om tidigare steg bygger på att vi upplever trygghet i världen så glider vi nu över i att vi för säkerheten måste kompensera bristen på trygghet med strukturer.
Om det inte räcker, eller om reglerna fallerar, behöver vi – för det femte – uppträda med fasthet och bestämdhet. Diplomatiska markeringar, militära markeringar och politiska beslut visar tydligt var våra gränser går. Här finns också möjlighet till icke-militära men konkreta ekonomiska sanktioner. Bojkott är, till exempel, i någon bemärkelse ett dialoginstrument.
Under den finns den sjätte och sista nivån som ska förhindra krig, och det är avskräckning. Den som hotar oss ska veta att vi har styrka att försvara oss. Här finns den militära styrkan, men också möjligheten – när det internationella samfundet är samstämt – till det som inte går att betrakta som annat än ekonomisk krigföring. Men fortfarande är vapnen tysta. Vi inte bara vill fred. Vi kan också freda oss. Detta steg finns för att förhindra att utvecklingen av konflikten ska gå ännu lägre. Då öppnar sig krigets avgrund.
I fredstrappan är det lätt att se att betoningen i de övre stegen är på trygghet, medan de nedre stegen handlar om säkerhet. Det blir också tydligt att trygghet och säkerhet är två helt olika storheter, och att de ibland till och med är varandras motsatser. Säkerhet är de konstruktioner som behövs för att inget ont ska kunna hända. Trygghet är det vi upplever, det som till och med kan få oss att tro att vi inte behöver bekymra oss om säkerhet.
Kyrkan är en av de röster vars uppgift är att hjälpa samhället uppåt i trappan, och att påminna om att allt internationellt arbete i grunden behöver ha en fredens agenda. Och kyrkans fredsbudskap får aldrig tystna. Vi behöver med frimodighet, genom bön och omtanke, stötta alla de folkvalda som har att fatta avgörande beslut – och utmana både ledare och medborgare i arbetet för en rättfärdig och hållbar fred.
Visionen med fredstrappan är att rusta kyrkan och samhället, inte för krig, utan för fred. Vi fredar oss. Så med frimodighet ber vi både för vårt land, för våra ledare, och för alla som på olika sätt är engagerade för att bevara och bygga fred.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan
Läs debattartikeln i tidningen Dagen:
Vill vi förbli i freden måste vi kunna freda oss