De finns där, var och en, i mitt sinne, tankar och böner, alla de som jag älskat och älskar, som inte längre är här.
Sällan upplevs de frånvarande som så närvarande.
Traditionen att tända ljus på gravar har inte funnits särskilt länge i Sverige. Som mer utbredd sed är den bara ett knappt sekel gammal, men den har fått djupt fäste. Man behöver inte fråga varför. Ljusen talar för sig själva.
Men ljusen och stämningen på kyrkogården talar inte bara om de andra, de som gått vidare. De talar förstås också till mig själv och om mig själv. Här ser jag att mitt liv är ändligt, att mitt verk ska ta slut.
”Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”, skrev skalden Pär Lagerkvist i diktsamlingen Aftonland. Allt jag har är i det perspektivet gåvor. Och jag kommer också att lämna allt ifrån mig.
Snabbt kommer mitt verk att betraktas som avslutat. Aldrig fullbordat, men lämnat vidare. Därför: såsom jag hoppas att framtiden ser med barmhärtighet på mitt verk så vill jag se med barmhärtighet på andras verk.
Var detta allt? Frågan kommer förr eller senare. Det kan vara när någon nära går bort, eller när jag inser att målet inte gav den tillfredsställelse som jag i min strävan hoppades. Eller när jag inte längre blir lycklig av att ha kul.
Författaren Stefan Zweig talar i sin bok ”Livet av i går” om somliga människor som de som levde ”för glädjen över livet”. Det är en lite annan formulering än att ”ha kul”.
Perspektivet bär en djupdimension som är värd att utforska. I orden hör jag klanger av mening, tacksamhet, skaparglädje och förnöjsamhet. Lycka är något vi upplever medan vi sysslar med något annat än att söka lycka.
Vad är det egentligen som består när allt det yttre skalas bort? Vi lever i en tid där nästan allt är tillgängligt – upplevelser, varor, äventyr – men där meningsbristen verkar växa. Vad händer när välfärd och framgång inte längre räcker som svar?
Det mesta av vad vi byggt och gjort kommer att blekna och förgås, men det vi gör i kärlek har en beständighet som inte ens döden rår på. Nu och sedan hör ihop, också i ett perspektiv längre än livets begränsning. Dödens närhet antyder att mina relationer är mer än de mänskliga relationerna. Gudsrelationen, som funnits där sedan födelsen och som sträcker sig utöver döden gör sig påmind genom de fladdrande ljusen.
Det livsöverskridande perspektivet ser vi i det kristna hoppet, som vänder sig åt två håll: dels ger det redskap för att sortera mellan meningsfullt och mindre meningsfullt i detta liv. Dels ger det kristna hoppet tyngd åt meningsfrågan genom att antyda att ansvar och glädje följer med efter döden.
Individualismen ger oss frihet och möjligheter, men när livet skakar – vid sorg, sjukdom eller förlust – är det relationerna som bär. Vi är delar av något större: familjer, vänskaper, gränsöverskridande världsvid gemenskap och beroende i det mänskliga. Och gudsgemenskap; de möjliga gemenskaperna att se sig som del av är nästan oändliga.
Allhelgonahelgen påminner mig om detta. Bland ljusen på kyrkogården känner jag inte bara saknad. Jag känner också tacksamhet för dem som gått före, för dem som jag får dela livet med nu, och för insikten att mitt liv är en del av något större.
Det förtätade livet med de brinnande ljusen inspirerar mig att vilja leva medveten om hur mycket större livet är än jag själv.
Läs krönikan i Dagens industri