Mabuhay!
Här sitter jag i mitt och tjejernas gemensamma rum, lite för sent. Vi sitter här och delar veckans maritess (skvaller). Vi har precis avslutat näst sista veckan i vår första församling i Conception Uno i Marikina. Det känns verkligen som ett hem här i Conception. Vi vet var saker och ting är och vi har träffat nästan alla aktiva medlemmar i församlingen, men även folk utanför kyrkan! Man skulle kunna säga att kyrkan har lett oss till staden och att familjen lett oss till vänner och sammanhang.
Det har definitivt varit flera saker som har ”klashat” för oss och som verkligen har fått oss att förstå hur bekväma vi är där hemma i Sverige. Exempelvis så kan man inte slänga toapapper i toaletten här utan måste slänga det i papperskorgen! Eller att saker oftast inte är underförstådda utan att det är rakt på sak som gäller när man pratar.
Vi tre (som reser ihop) har gnabbats litegrann. Inget stort, bara sånt man kan förvänta sig efter att man har bott tillsammans ett tag. På samma gång har vi också kommit varann väldigt nära. Enligt mig hade jag inte kunnat be om en bättre trio!
Vi har fått uppleva så mycket roligt den här månaden! Vi har hälsat på flera olika församlingar här i Marikina men också i andra städer och provinser. En av mina bästa upplevelser hittills var när vi fick åka till en församling som heter Arayat, långt ute på landsbygden. Där fick vi träffa en stor ungdomsgrupp som var väldigt taggade på att träffa oss, dock hann vi bara spendera tre timmar med dem. Under den tiden visade de oss runt i den lilla byn, lät oss åka fiskebåt, plocka massor med frukt och grönt, rida på vattenbuffel och sitta och snacka!
En annan upplevelse jag har funnit väldigt meningsfull är när vi fick besöka en stad som heter Taguige, som nästan alla tidigare deltagare i utbytesprogrammet de senaste tre åren har fått besöka: Rev. Ginas ”Parish”. Rev. Gina har också spenderat mycket tid i Sverige så det var fint att dela tankar och åsikter med henne. Sen var ungdomarna väldigt orienterade kring utbytet, vilket var kul. Här kan det annars ibland kännas som att vi mer är ett påtvingat projekt för ungdomarna än ett ärligt möte.
Ett annat möte som kändes väldigt värdefullt var när vi träffade Aeta community, som är en av många ursprungsbefolkningar här i Filippinerna. De drabbas hårt av en AI-databas som ska byggas i en av provinserna här. Vi har fått veta att det kommer tvinga bort familjerna från sina hem, förstöra flera hektarer av mark, förstöra dricksvattnet och även förminska de få rättigheter familjerna i provinsen har. Här fick vi chansen att ärligt prata om olika upplevelser och ta del av familjernas verklighet. Det kändes tufft att vara en del av ”de” som har skrivit på det här kontraktet.
Sammanfattningsvis har det varit en intensiv första månad, men vi hade nog inte velat ha det på något annat sätt! Jag tror att det finns mängder kvar att lära sig här i Marikina, men tiden räcker inte till. Det finns självklart en nervositet över hur nästa plats kommer vara, kanske kommer vi inte lika nära familjen i Zambales, kanske kommer vi inte uppleva San Felipe lika ärligt som här, kanske kommer vi inte tycka om sammanhanget lika mycket. Men oavsett är vi tillsammans och oavsett kommer vi försöka leva och uppleva så ärligt som vi kan!
Hälsningar från Marikina // Daga Göransson