Lyssna

Årsberättelse 2025

Vilken upplevelse att få lära känna Svenska kyrkan i Umeå! 

Fredrik Juul, kyrkoherde

En enorm verksamhet i församlingarna. Ett fantastiskt engagemang hos frivilliga, förtroendevalda och anställda medarbetare. En välsmord organisation. Jag skulle inte vara uppriktig om jag inte nämnde att vi också har några riktiga utmaningar att ta oss an.

För mig har 2025 var en tid att lära känna, upptäcka och förstå de sammanhang som är Svenska kyrkan i Umeå. Jag började som kyrkoherde i slutet av maj och då jag fått frågan om jag landat så har jag svarat att jag landat men att landningsbanan är väldigt lång. När de här orden formuleras, i början av 2026, så kanske man kan säga att jag svängt av från landningsbanan och rör mig i måttlig fart mot målet. Det är nog så de ska vara, att stå helt stilla i en föränderlig värld är inte rätt sätt att vara relevant för sin tid och sin uppgift.

Vad är då uppgiften för Svenska kyrkan i Umeå i en tid då sanningar ifrågasätts och samhället, såväl lokalt som globalt är mer splittrat och har ökande klyftor?

Det viktigaste är alla de gudstjänster och vardagsverksamheter som sker i församlingarnas kyrkor vecka efter vecka. Sammanhang med god gemenskap, där människor får möta kristen tro i ord och handling. I det vardagliga mötet finns så mycket som bär människovärde och livsmening och jag ser hur mycket det får betyda för alla oss som söker goda sammanhang på livsresan.

Andra sammanhang finns för att möta människor i mer specifika, ibland utsatta livssituationer. Jag tänker på all den medmänsklighet som ryms i de diakonala utmaningar vi tar oss an, med såväl ekonomisk utsatthet som existentiella frågor, med såväl unga människor i riskfyllda livssituationer som ensamhet. I många sådana situationer kan vi ge råd och stöd, samtidigt som vi vet att vi inte kan eller får vara till hjälp för alla.

När jag ändå med så få ord som det här utrymmet medger ska försöka sammanfatta vad jag hittills sett av Svenska kyrkan i Umeå så blir det också en spaning som bär riktning för de år som står framför oss. Sammanfattningen är rätt och slätt hållbarhet, i fyra olika dimensioner.

Andlig hållbarhet innebär att vi aldrig får sluta att vara kyrka. Vi måste fortsätta att fira gudstjänst, be och tala om tro. 

Social hållbarhet har fokus i att vara en öppen gemenskap. Vi måste fortsätta att möta människor i den livssituation som var och en står i.

Ekonomisk hållbarhet syftar till att bruka de resurser vi har på ett klokt sätt. Vi måste möjliggöra församlingsgemenskap för kommande generationer.

Ekologisk hållbarhet rymmer ansvaret för skapelsen och varandra. 
Vi måste agera för att ge förutsättningar för liv.

Jag ser fram emot att fortsätta livsresan tillsamman med dig och alla som vill vara del i Svenska kyrkan i Umeå!

/Fredrik Juul, kyrkoherde

Tillsammans med ideella, anställda och förtroendevalda kommer vi att klara de utmaningar vi har och kommer att få.

Levi Bergström, kyrkorådets ordförande

En av huvudpunkterna på de förtroendevaldas agenda 2025 var kyrkovalet. Det blev endast små justeringar resultatmässigt jämfört med 2021. Den fråga som diskuterades mest var ”Skogsutredningen”, en utredning där förslaget var hur Svenska kyrkan ska förvalta sin skog och mark i framtiden. Beslutet i kyrkomötet föregicks av dels många debattinlägg i olika media men också en hel del motioner i kyrkomötet och en lång debatt i plenum. 

På många håll, även i Svenska kyrkan i Umeå, har många tankar och samtal ägnats åt två viktiga framtidsfrågor, större pastorat och församlingsrådens roll och möjligheter. Många församlingar har brist på såväl kompetens som ekonomiska medel. Då kan lösningen vara att det bildas större pastorat eller att församlingar hjälper varandra. 

Stiftsstyrelsen fattade ett inriktningsbeslut förra året om att nuvarande kontrakt i stiftet ska bli pastorat. Men redan nu har många lyft ett tveksamhetens finger mot den lösningen. De nya förtroendevalda kommer att under perioden få arbeta med den frågan.

Om vi verkligen ska följa Kyrkoordningen vad beträffar Församlingsrådet som församlingens styrelse, måste vi ta med den diskussion vi fört under 2025 in i nästa år och följa devisen: De förtroendevalda anger vad som ska göras och personalen bestämmer hur och verkställer. Det är viktigt med tydliga uppdrag och ett nära och förtroligt samspel mellan förtroendevalda och anställda.

Svenska kyrkan i Umeå har i förhållande till de flesta församlingar/pastorat en god ekonomi. Ett ekonomiskt överskott under året möjliggjorde att göra en extra satsning för de mest utsatta i Umeå. Ska vi klara av framtidens utmaningar bedömer jag att det finns ett behov av anpassning och prioritering av verksamheter. Vår satsning på ungdomar, och då främst konfirmandverksamhet, visade fullmäktige i november genom att bevilja medel för fortsatt upprustning av Tavelsjö lägergård. Konfirmanderna behöver ändamålsenliga lägergårdar och vår personal en god arbetsmiljö.

Jag är övertygad om att kommande mandatperiod inte blir enklare ur prioriteringsperspektiv än tidigare perioder. Tillsammans med ideella, anställda och förtroendevalda kommer vi att klara de utmaningar vi har och kommer att få.

/Levi Bergström, kyrkorådets ordförande

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Kyrkoordningen 2 avd. inledningstext

De fyra områdena

Verksamheter i Svenska kyrkan i Umeå ska prioriteras och utvärderas utifrån hur väl de bidrar till att kyrkoordningens syftesparagraf uppfylls. De fyra delarna i den grundläggande uppgiften går in i varandra. Vi har valt att beskriva det pastorala programmets inriktning för prioriteringar och tyngdpunkter i församlingarnas verksamhet med utgångspunkt i orden kärlek, hopp och tro.

De gemensamma intentionerna i arbetet sammanfattas här i det pastorala programmets fyra delar, klicka på pilarna nedan för att fälla ut avsnitten och läsa mer.

Gå ut

Kyrkan i Umeå vill vara en del av pingstdagens iver att berätta om att Gud är nära varje människa.

Gå ut, så att ...

På pingstdagen förvandlades en skara rädda män och kvinnor till övertygade och missionerande personer. De lämnade sina slutna rum och gav sig ut i sin nära omvärld men snart längre och längre bort.

Vi i Umeå är en del av dessa människors orädda iver att berätta om att Gud är nära varje människa. Att alla oavsett bakgrund får höra till den världsvida kyrkan. Här är vi alla ett i Kristus. Relation är grunden i att vara kyrka. Relationen med Gud, med andra, med mig själv och med skapelsen.

I Umeå pastorat arbetar vi för att det ska finnas sammanhang och mötesplatser som tar dessa relationer på allvar och vill skapa en delaktig gemenskap. Ett sammanhang där jag känner mig sedd, behövd, respekterad och upprättad. Kallelsen vi fått som kyrka är att vara i gemenskap, där vi tillåts vara oss själva och tillsammans kan få växa och utvecklas.

Gå ut, så att:

  • Människor anar en nådefull Gud, genom att finnas i samhället och göra Svenska kyrkan tillgänglig och närvarande i människors liv.
  • Människor har en lättillgänglig och öppen väg till reflektion över livet, till kyrkans gemenskap och till tro, genom att vi använder flera konstnärliga språk och kulturella uttryck.
  • Människor blir bemyndigade och delaktiga i kyrkans uppdrag, genom att vi främjar idealitet.
  • Människor upplever den världsvida kyrkans närvaro, genom att denna aktualiseras och synliggörs i vår verksamhet.

Kyrkan flyttar in i Vardagsrummet

Från september kan du två dagar i veckan prata med diakoner i Vardagsrummet på Avion. "Det är en fantastisk mötesyta med människor i alla åldrar" säger Daniel Norqvist, diakon i Tegs församling.
(Ur Spira nr 3 2025)

På övre plan i köpcentrumet Avion finns Vardagsrummet, med plats för den som vill vila, leka eller till och med jobba en stund.

– Vi ser oss som en stad i staden. Här ska man kunna göra allt från tandläkarbesök och vaccinationer till inköp och bara vara. Så varför inte en medmänsklig hörna, där man kan sitta ner och prata? säger Mia Eskilsson, centrumchef på Ingka Centre, som driver Avion.  
Efter att hon gjort ett studiebesök på ett köpcentrum som samarbetade med Svenska kyrkan pratade Mia med sina kollegor om att det var dags att kontakta kyrkan. Just då plingade mejlen till med ett meddelande från diakon Daniel Norqvist.

– Det var på gränsen till läskigt, säger Mia Eskilsson och skrattar.

Samarbetet innebär att Svenska kyrkan får tillgång till en del av Vardagsrummet för samtal och aktiviteter. Hörnan kommer inredas med sköna fåtöljer och bord för spel och pyssel. Här finns diakonerna Daniel Norqvist och Maria Westerlund från Tegs församling två dagar i veckan, till att börja med. De ser fram emot att träffa människor i alla åldrar.

– Vi är nyfikna på vad det kan leda till! Vi börjar i det lilla, men drömmer stort, säger Daniel Norqvist.

Att finnas på köpcentrumet är ett sätt att vara där människor finns.

 

Text Ulrika Ljungblahd 

23 unga pratade tro på tåget till Italien

De åkte tåg i 51 timmar till italienska Assisi för att fördjupa sig i kristen tro och umgås. – Det var magiskt, säger Tilda Sundström, en av 23 ungdomar som deltog.
(Ur Spira nr 2 2025)                                                                      

Varannan vecka under gymnasiet har Tilda Sundström och ett gäng ungdomar i Umeå stadsförsamling träffats för att fördjupa sig i kristen tro. De har också sålt kakor och samlat in pengar för att kunna avsluta med en längre resa. Under påsklovet var det dags att sätta sig på tåget mot Italien.

– Vi ville inte flyga utan tågresan blev en del av resan. Vi satt mycket i grupper och pratade, berättar Tilda, som läste boken om helgonet Franciskus av Assisi genom Brennerpasset i Alperna.  

Väl framme i Assisi besökte de platser och kyrkor med koppling till Franciskus. En dag pilgrimsvandrade de i tystnad.  När ledaren Fredrik Lundberg berättade att många brukar gå barfota sista biten skakade ungdomarna bara på huvudet.

– Men så skulle vi vada över ett vattendrag, och en efter en tog vi av oss skorna och fortsatte barfota med skorna i handen, berättar Tilda, som gick i slutet av ledet och blev väldigt berörd. Efter vandringen använde ungdomarna telefonerna mindre.

– Det var skönt. De finaste minnena har jag i minnet.

På hemresan stannade gruppen i Berlin, där de besökte prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffers hus och firade påskmässa i Berliner Dom.

Väl tillbaka i Umeå fortsatte gruppen att träffas under våren.

Text: Ulrika Ljungblahd

Svindel och motstånd

Uppdraget innebär såväl förundran över Guds helighet och människans storhet, som att vara en motståndsrörelse i en värld där människovärdet rubbas.

Vi vill bejaka både svindel och motstånd, så att ...

Kyrkan är alltid i rörelse och samtidigt rotad i en obruten tradition. I en värld som blir alltmer komplex och där svaren på frågor ofta har många nyanser och ibland svindlande perspektiv är det kyrkans uppgift att stå ut med komplexiteten.

Att stå i förundran över Guds helighet och människans storhet är en del av kyrkans uppdrag, liksom att vara en motståndsrörelse i en värld där människovärdet rubbas.

Vi vill bejaka både svindel och motstånd, så att:

  • Vi tillsammans kan ana något om vad det är att vara människa, och om Guds närvaro i våra liv, genom att närma oss de stora frågorna i samtal om livet som sätts i relation till kyrkans tradition och Bibelns berättelser.
  • Vi tillsammans får redskap till förnyelse som är grundad i vår historia, genom att ta lärdom av kyrkans rika arv av erfarenheter.
  • Vi tillsammans kan se att Gud bär allt och att vi som kyrka är rustade att gå ut i hela världen, genom att utmana förenklingar, kontrollbehov och bekvämlighet.
  • Människors längtan efter ett radikalt andligt liv möts, genom att vi erbjuder fördjupade gemenskapsformer (kommunitet, bönegemenskap med mera).
  • Barnen både inom oss och omkring oss har en självklar plats i kyrkan, genom att vi lär av barnen och låter deras förhållningssätt vara en förebild i våra verksamheter.
  • Alla, oavsett ålder, har möjlighet att relatera till Gud, sig själv och sina medmänniskor, genom att vi arbetar medvetet med gudstjänsten.
  • Kyrkans vision om världen blir synliggjord, genom att vi står på de utsattas sida och är en profetisk röst i samhället.

”Först hade jag bara fokus på om jag gjorde rätt”

Yordanos K Michaels konfirmation försenades många år, men i påskas var det dags.
(Ur Spira nr 3 2025)

När Yordanos K Michaels familj flyttade hit från Eritrea i slutet av 80-talet fanns ingen ortodox församling i Umeå. Familjen besökte olika samfund, samtidigt som de firade ortodox jul och påsk hemma. Men när Yordanos ville konfirmeras på högstadiet var det inte aktuellt för henne, eftersom det inte ingår i den ortodoxa traditionen.

– Då backade jag. Jag kände mig inte längre bekväm i kyrkan, när jag inte fick lära mig hur allt går till där, berättar Yordanos.

När hon senare gifte sig ville hon ändå göra det i Svenska kyrkan, och även låta barnen döpas där. Hemma firade hon högtider enligt ortodox tradition, men också med julklappar och påskägg. Så för ett par år sedan började dottern i barnverksamhet i Mariakyrkan.

– Alla är ju välkomna till kyrkan, medlem eller inte, men jag kände ändå att jag åkte lite snålskjuts. När jag såg en blankett där man kunde ansöka om medlemskap valde jag att skicka in den.

Så i höstas fick hon på kyrkans hemsida syn på en katekumenatgrupp för vuxna.

– Det var som att allt föll på plats. Jag bor på Mariehem och saknar körkort, men eftersom gruppen just i år skulle träffas i Mariakyrkan passade det perfekt.

Från september till maj samlades gruppen varannan torsdag för samtal om tro och liv, utifrån deltagarnas egna frågor.

– Vi deltog också i några gudstjänster. Första gången hade jag bara fokus på ”gör jag rätt?”, men så småningom slappnade jag av och kunde ta in vad som sas, berättar hon med ett skratt.

Den som vill kan konfirmeras efter katekumenatet. Det var hela tiden Yordanos slutmål och i påskas konfirmerades hon med några andra ur gruppen. Under året tycker hon att hennes tro och kunskap har stärkts, och en spärr har släppt i gudsrelationen.

– Jag kände att eftersom jag inte hade sökt mig till Gud när allt var bra kunde jag inte be om stöd när det var svårt. Men efter bibelläsning och samtal har jag nu vågat börja be Gud om hjälp och styrka när jag behöver det. 

 

Text: Helena Andersson Holmqvist 

Hållbar sårbarhet

Vi ser på sårbarheten med omsorg och uthållighet både hos andra och hos oss själva.

Vi vill omsorgsfullt och uthålligt möta sårbarhet, så att ...

I alla tider har kyrkan funnits nära sårbarheten. När vi ser på omvärlden ser vi en sårbar värld. Sårbarhet är också en förutsättning för nära relationer. Vår utmaning är att se och möta sårbarhet med omsorg och uthållighet både hos andra och hos oss själva. Sårbarheten finns med i gudstjänsten och i all kyrkans verksamhet, såren bärs fram till altaret och möter Kristi sår.

Vi vill omsorgsfullt och uthålligt möta sårbarhet, så att:

  • Människor kan helas och mogna i tro och liv, genom att vi skapar rum för att dela liv, hopp, tro och tvivel.
  • Var och en som möter Svenska kyrkan blir bemyndigad och rättvist bemött och får möjlighet till stärkt egenmakt.
  • Genom insatser för människor i utsatta situationer.

 

Genom att:

  • Samverkande parter kan lita på att Svenska kyrkan verkar för rättvisa och egenmakt.
  • Människor kan få framtidshopp och en stärkt existentiell och psykisk hälsa.  ”ingen faller ensam”.
  • Människor upplever att kyrkan gestaltar hopp om en framtid för världen, och tar ansvar för hela skapelsen.
  • Svenska kyrkan i Umeå arbetar med målen i ”Svenska kyrkans färdplan” för klimatet.

Liv lyfter in Västerbottens flora i kyrkorummet

Liv Bladh skapar arrangemang och buketter av växter från Västerbotten. Från våren 2025 pryder snittblommor från hennes odling även altaren i några av Umeå stadsförsamlings kyrkor.  
       
Liv Bladh öppnar sin studio på förfrågan.
(Ur Spira nr 1 2025)

”Flora Liv Bladh” står det med handstil på fönstret till studion på Grisbacka. I det som förut var ett garage har Liv sin studio sedan tre år, vägg i vägg med familjens tegelvilla. På det stora bordet som brodern Gudmund Bladh formgett skapar Liv unika buketter och blomsterskulpturer. Under floristutbildningen lärde hon sig hantverket, men att binda perfekta buketter som ser exakt likadana ut lockar inte. De säger henne ingenting. I stället låter hon växterna styra hur resultatet ska bli, som ett slags skulpterande och målande med växtmaterial.

– Jag ser och lyfter fram det som redan är vackert, säger Liv och lindar mässingstråd kring stjälken på en röd eternell. Tillsammans med en torkad tomatkvist, hår från kronärtskocka och blommor från en blå riddarsporre blir det en skulptur till en restaurang i Malmö. Delarna kommer Liv att frakta inslagna i silkespapper på tåget. Tomatkvisten torkade hon i höstas, utan att veta vad den skulle användas till.

– Den var så vacker! Inget kan bli så vackert som det naturliga.

 

Ateljén är ingen butik i vanlig bemärkelse, utan är öppen på förfrågan. Här träffar Liv brudpar och sörjande, lämnar ut födelsedagsbuketter och på fredagseftermiddagar kommer ett 15-tal prenumeranter och hämtar blommor. Under sommartid binder Liv buketter och arrangemang av sina egna lokala snittblommor. Helst importerar hon inte blommor, men november–mars köper hon in en del material från Europa. Vintertid jobbar hon även med torkade växter.

– Jag vill ge dem något att fästa blicken på, något som är i harmoni med årstiden.

För även om världen kan kännas mörk och de privata omständigheterna svåra, spelar en blomma på bordet roll. En knopp som håller på att slå ut, kan ge hopp.

– Naturens skönhet och förmåga att trösta eller fira är djupt rotad i oss människor.

Genom alla tider har människor använt blommor vid livets stora stunder och när det är svårt att hitta ord – i både glädje och sorg. Kanske blir det tydligast vid begravningar. Liv vill gärna möta familjen som sörjer för att fånga personligheten hos den som gått bort. Vilken var mammans älsklingsblomma? Blommar den kanske till och med i trädgården just nu, så Liv kan plocka den?

Oftast använder hon dock snittblommor från den egna trädgården på 950 kvadratmeter med både fleråriga och ettåriga växter. Just nu vilar den på baksidan under snötäcket men inomhus pågår förberedelserna för att säkerställa sommarens skörd. Fröpåsarna ligger uppradade i det inre av studion som fungerar som odlingsrum.

– Jag räknar baklänges från blomning och gör ett detaljerat så-schema, berättar Liv, som odlar sådant som fungerar i Västerbotten. Med åren har det blivit mindre experimenterande, och i stället större mängd av färre sorter. Om ett brudpar beställt en bukett till bröllopsdagen i juli måste ju blommorna blomma precis då.

 

I planeringen inför den här säsongens odling finns riddarsporrar, amarant, solrosor, vädd, zinnia och mycket mer som bland annat ska bli blomsterskulpturer på altaret i några av Umeås kyrkor. Efter påsk har Liv nämligen ett nytt uppdrag – att göra altarblommorna till Umeå stads kyrka, Västerslättskyrkan och Ersbodakyrkan med hållbarhet i fokus och ett lokalt perspektiv. Blommorna ska följa kyrkoårets tema och färger, och det lockar Liv.

– Det finns väl ingen bättre plats att gestalta stämningar på än ett altare. Jag vill lyfta in Västerbottens flora i kyrkorummet.

Blommorna kommer att vara förankrade i både kyrkoåret, årstiderna och Västerbotten. Det blir i stort sett inga importerade snittblommor utan främst lokala växter. Kanske kan skogen och naturmaterial smyga sig in vintertid när landskapet är i vila.

Liv har lång erfarenhet av gestaltning och har satt sig in i kyrkoåret och hur Svenska kyrkan jobbar med färg och gestaltning. Till exempel varför vitala växter, som nyss skördats, hör hemma på altaret men inte torkade. De färska växterna symboliserar ett offer. När de är som vackrast ska de få pryda kyrkorummet.

Svenska kyrkan eftersträvar hållbarhet i flera aspekter. Många församlingar samarbetar redan med lokala snittblomsodlare.

– Traditionella vita liljor kanske kan bytas ut mot en hållbarare sort som inte vissnar efter några dagar eftersom de är så trötta efter flygresan. För mig börjar odling med jorden. ”Av jord är du kommen…”

Genom att vara innovativ kan hon använda lokala snittblommor från april till oktober. För att ge kyrkobesökarna inblick och förståelse för bakgrunden till de nya blomsterarrangemangen planerar Liv att hålla ett par föredrag och workshops för församlingsbor.

Utbildningar är en del av hennes företag. Hon har kurser i odling och floristik via Medborgarskolan och håller workshops i studion. Då är fokus ofta på kreativitet och skapande, utan prestationskrav.

– Jag vill att andra ska få vara i samma kreativa flöde som jag kan känna. Det som påminner om leken när man var barn.

Själv hittade hon tillbaka till sin kreativitet när hon började odla, först på lägenhetsbalkongen och sedan 2016 i allt större skala i trädgården på Grisbacka.  

– Kreativitet och skapande ger balans och välmående. Jag tror att alla mår bra av att hitta sitt sätt att uttrycka sig.

Liv gick en ettårig konstskola med foto, skulptur och måleri efter gymnasiet och något år senare en utbildning i textilt konsthantverk.

– Det var tydligt att jag älskar att arbeta med färg och textur. Tekniken är sekundär.

Men när det var tid att söka konsthögskola började hon tvivla. Hon kunde inte motivera för sig själv att satsa på konsten och uttrycka sig själv. Liv ville göra något mer direkt för andra människor. Hon blev förskollärare. Första åren som pedagog var genomsyrade av kreativitet och lekfullhet. Men med tiden, och när de egna barnen föddes, fick det egna skapandet allt mindre plats.

– Till slut tappade jag min kreativitet helt, jag bara kämpade på.

Liv bestämde sig för att utforska odlandet som hon hållit på med i liten skala hela tiden. Hon gick en trädgårdsutbildning på Forslunda, en floristutbildning i Stockholm och förra året Blomsterodlarnas Slow flower utbildning. Sedan 2022 driver hon Flora Liv Bladh.

– Det här är mitt bidrag till samhället. Genom mitt konstnärskap kan jag göra skillnad  för människor och vår jord på riktigt.

 

Text: Ulrika Ljungblahd

Unga i risk

Ola Johansson, projojektledare för Unga i risk


Vad ser du i Umeå?
– En stad som fortfarande är väldigt trygg, med ett starkt föreningsliv och stort samhällsengagemang. Samtidigt börjar kriminella gäng rekrytera barn för knarkleveranser och våldsbrott. Det handlar inte om andras ungar, det är våra! Alla behöver vara engagerade och nyfikna. 

Vad har du jobbat med tidigare?
– Jag är musiker och legitimerad psykoterapeut som arbetat 20 år på Fryshuset med det vi då kallade
värstingar, sedan med Stockholms stadsmission för att bygga upp arbetet med barn och unga i riskzon. 

Vad kan Svenska kyrkan göra för ett tryggare Umeå?
– Skapa fler sammanhang så unga inte hamnar i miljöer som leder till kriminalitet och utanförskap. Det
innebär även att arbeta med familjer. Det kan tyckas väl enkelt att erbjuda grupper där man pratar om livet, men det kan ge upprättelse och känsla av sammanhang. Församlingarna i Umeå tittar just nu över sin verksamhet för att se vad vi kan skruva i och förändra. 

Säg några konkreta exempel.
– Finnas på skolor, erbjuda frukost, samarbeta med fler och skapa attraktiva sammanhang för unga.

 

Text: Ulrika Ljungblahd

Ursprung och framtid

Det ska märkas att vi är en kyrka i Sápmi. Vi vill också möjliggöra för våra finsk-, meänkieli-, romani- och teckenspråkiga grupper att vara kyrka på sitt eget språk.

Vi vill bejaka både ursprung och framtid, så att ...

Den rörelse som Svenska kyrkan står i nationellt av försoningsprocess gentemot samerna gäller i allra högsta grad Luleå stift och Umeå pastorat. Genom att följa de åtta åtagandena för fortsatt försoningsarbete vill Svenska kyrkan i Umeå bejaka och ge uttryck för att vi är en kyrka i Sápmi.

Vi vill också möjliggöra för våra finsk-, meänkieli-, romani- och teckenspråkiga grupper att vara kyrka på sitt eget språk.

Vi vill bejaka både ursprung och framtid, så att:

  • Samisk kultur och språk blir synliggjorda, tillsammans med och i aktiv dialog med samer.
  • Finsk-, meänkieli-, romani- och teckenspråkiga grupper har möjlighet att vara kyrka på sitt eget språk, genom att skapa förutsättningar för detta.
  • Var och en kan vara stolt över sitt ursprung och låta framtiden bäras av historien, genom att möjliggöra för urfolket samerna och minoriteter att verka i kyrkan på sina villkor.

Samiska gudstjänster under midnattssol

Under tre dagar har Norska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, den ortodoxa kyrkan i Finland och Svenska kyrkan tillbringat tre dagar tillsammans i Alta i Nordnorge, under de samiska kyrkodagarna. 

I år arrangerades dagarna av den norska kyrkan.

Kyrkodagarna är en del av den försoningsprocess som pågår mellan de evangelisk-lutherska kyrkorna i Skandinavien och samerna. Bland annat ska samiskt kyrkoliv främjas.

Omkring tio medarbetare från Luleå stift deltog under dagarna.

– Det här är en otroligt viktig mötesplats. I Svenska kyrkans åtaganden har vi lovat att främja ett gränsöverskridande samiskt kyrkoliv och när jag tänker på de här mötena så känns det verkligen att det är ett folk. Våra kyrkor har en uppgift att ge plats för nationsöverskridande möten, för det är så Sápmi ser ut. På dagarna ryms viktiga teman, seminarier och möten, att få fira gudstjänst på sitt hjärtas språk, säger Åsa Nyström, biskop på Luleå stift.

Stiftsdirektor Maria Henriksson var på kyrkodagar för första gången.

– Det har varit en förmån att få var med och lyssna. Det är bra att vi varit många från stiftet som varit här. Jag har lyssnat på många starka berättelser, bland annat om rasism mot samer, säger hon.

Ett samiskt rum
Kaisa Huuva, var en av många samer som deltog under kyrkodagarna. Hon är kultur- och samhällshandläggare på SSR, Svenska samernas riksförbund.

– Kyrkodagarna är ett samiskt rum, där vi samer är norm och i majoritet och där vi blir hörda. Det är viktiga dagar då vi inte behöver förklara oss, säger hon.

Försoningsprocessen
Kaisa Huuva var bland annat föredragshållare under ett seminarium om försoningsprocessen. Där diskuterades bland annat var kyrkorna idag befinner sig i försoningsprocessen och hur processen ska fortgå framöver.

– Det går inte bara att prata om försoning, man måste leva upp till det också. Men försoning tar tid. Jag önskar se fler samer i ledande positioner inom kyrkan framöver, säger Huuva.

Stiftsdirektor Maria Henriksson var med på seminariet om försoningsprocessen.

– Försoning tar tid och någonstans måste vi mötas. Jag har tagit till mig mycket av det som sagts under de här dagarna och vi kommer att fortsätta prata om försoningsprocessen och arbeta med den när vi kommer hem, säger hon.

Personliga berättelser
Åsa Wiik Sandlund, stiftspedagog och enhetschef för enheten för församlingsliv var också med i Alta.

– Det som berört mig mest under dagarna är de personliga berättelser jag har fått lyssna till och att fira midnattsgudstjänst vid en helig plats som har haft och har stor betydelse för så många före oss och för oss idag. En plats där Gud och Guds skapelse på ett särskilt sätt möter oss människor.

Gudstjänst vid havet
Under fredagskvällen deltog många på en midnattsgudstjänst vid havet under bar himmel och midnattssol i Hjemmeluft i Alta. På samiska heter platsen Jiebmaluokta. En plats som varit helig länge. De som deltog satt i flera ringar runt en eld. Gudstjänsten inleddes med orden: "Vi är alla gäster här och platsen välkomnar oss…”

Även stiftsadjunkt Ritvaelsa Seppälä var med på midnattsgudstjänsten som hölls på flera samiska språk och på norska.

– Det är så roligt att träffa människor på kyrkodagarna, som jag mött under åren genom arbetet och nya bekanta. Att sjunga psalmer på samiska är också fint och när så många sjunger med blir det tryggt att pröva, även med ett annat samiskt språk fast man inte är lika säker på uttal, säger hon.

Finska ortodoxa kyrkan
Även den finska ortodoxa kyrkan deltog under de samiska kyrkodagarna. En från kyrkan som var där var fader Heikki Havola, präst i den ortodoxa kyrkan i Ivalo i finska Lappland. 

– Jag besöker kyrkodagarna tillsammans med bland annat biskopen för den finska ortodoxa kyrkan och två diakoner. Vi har inte bett samerna om ursäkt, vi väntar på resultat från en utredning innan vi tar ställning till hur vi ska agera, säger han.

Under kyrkodagarna var det mycket psalmsång, musik och jojk.

– Det är en stark upplevelse att lyssna på jojk. Det är mycket känsla och ibland smärta. Den förstärker predikan, säger stiftsdirektor Maria Henriksson.

Trygghet för HBTQI+ i Sápmi
Kyrkodagarna innehöll även konst, hantverk, filmvisning, högläsning för barn och ett seminarium om hur kyrkor i Sápmi kan vara öppna och trygga platser för människor med HBTQI+ identitet.

De samiska kyrkodagarna anordnas vart fjärde år och nästa gång är det Härnösands stifts tur att vara värd.

 

Text och foto: Annika Selin