(Ur Spira nr 3 2025)
”Varför får jag inte träffa mina barnbarn?”
”Du har aldrig fattat hur det var för mig!”
Ibland läser vi på sociala medier om till synes lyckliga familjer där mor- och farföräldrar reser och har mysiga middagar med sina barn och barnbarn. Vi har kanske vänner som har tät kontakt med sina vuxna barn och berättar om allt trevligt de gör tillsammans. Då kan det sticka till i hjärtat om det inte ser ut så för en själv.
Som förälder har man olika perioder där man fungerar mer eller mindre bra i sitt föräldraskap. Stress, sjukdom och andra påfrestningar gör oss trötta och sårbara. Då kan de strategier vi har med oss från vår egen uppväxt och livsberättelse drabba våra barn. Barn är observanta på signaler från oss vuxna och kan tolka dessa som att de är avvisade, förminskade eller inte älskade.
När barnet är litet kan det inte berätta om det obehag eller den otrygghet de upplever gentemot föräldern. De är helt beroende av föräldern för sin överlevnad. Längre fram i livet kan upplevelserna dock leda till konflikter där vi som föräldrar inte tycker att våra vuxna barn agerar logiskt.
Som förälder behöver du välja att lyssna på ditt vuxna barns upplevelse, även om din egen upplevelse är en helt annan. Det kan vara väldigt smärtsamt att som förälder lyssna på hur svårt olika situationer kändes för barnet. Du behöver hantera den smärtan på egen hand, inte lägga den på barnet genom att gå i försvar, komma med ursäkter eller bortförklaringar.
Bekräfta sedan ditt vuxna barn – visa att du förstår hur svårt det har känts. När barnet känner att du förstår kan ni så småningom prata om hur ni vill att er relation ska se ut framöver. Om det har låst sig ordentligt mellan er, och om det finns missbruk eller psykisk sjukdom med i bilden, kan ni behöva professionell hjälp på familjerådgivningen eller annat ställe.
Text: Ingrid Eriksson och Elisabeth Jonsson
Kyrkans familjeterapeuter Ingrid Eriksson och Elisabet Jonsson reflekterar kring relationer i varje nummer av Spira sedan 2024.