Efter sommaren på Grövelsjöfjället söker sig renarna mot skogslandskapets vinterbeten. När snön kommer börjar den stora renskiljningen. Då skiljs djuren efter ägare och renar väljs ut för slakt. Renköttet förädlas i Samebyns egna slakteri. Det gör det möjligt att hålla verksamheten småskalig och undvika långa djurtransporter, berättar Peter Andersson, företagare och renskötare. Köttet säljs framför allt till hotell och privatkunder. Inför julen går leveranser också direkt till kunder i södra Sverige.
För Peter är renköttet en självklar del av vardagen. Tröttnar han aldrig?
– Jag äter renkött i olika former varje dag, svarar han. Det tröttnar man aldrig på.
Fyra familjer lever av renskötseln
Idre sameby är Sveriges sydligaste sameby och den enda i Dalarna. Här har samer levt och renar betat i århundraden. Fyra familjer, eller driftsenheter, bedriver renskötsel året runt. Samebyn har också medlemmar som inte är aktiva renskötare.
En sameby är både ett geografiskt område för renskötsel och en ekonomisk och administrativ sammanslutning för renägarna. Idre samebys vinterhjorden omfattar närmare 2 700 renar. Arbetet följer renarnas behov och årstidernas växlingar, med olika marker för olika delar av året.
Peter var under många år ordförande i samebyn. Nu fortsätter engagemanget för renskötseln och den samiska kulturen, både genom företagandet och ett nytt uppdrag. I våras blev han invald som representant för Västerås stift i Samiska rådet.
Renbiten öppnar dörren till samisk kultur
Tillsammans med sin hustru Helena driver Peter familjeföretaget Renbiten. Här förenas renskötsel med förädling av renkött och fisk, butiker och besöksverksamhet. Butikerna finns i Grövelsjön och Falun, där familjens dotter sköter verksamheten. I sortimentet finns också samiskt hantverk.
En populär aktivitet för besökare är att följa med på vandringar med tama renar och övernatta i kåta eller fjällstuga. Under turerna berättar Peter om renskötseln och den samiska kulturen. Att öka kunskapen och förståelsen är en viktig del av verksamheten.
Ungefär hälften av gästerna kommer från Sverige och hälften från andra länder, framför allt Belgien och Nederländerna. För många blir besöket en unik upplevelse, särskilt för utländska besökare som får lära känna en kultur som många tidigare vetat ganska lite om.
Skogen är renarnas vinterland
En del av markerna där Idre samebys renar vandrar och betar förvaltas av prästlönetillgångar i Västerås stift. Där möts två verksamheter som är beroende av samma skog, renskötsel och skogsbruk.
På sommaren hittar renarna sin föda i fjällandskapet. Under vintern får skogens marklavar och hänglavar stor betydelse. Hur skogen brukas och vilka träd som lämnas kvar påverkar därför renarnas möjligheter att hitta mat.
– En bra skog är där det finns träd, säger Peter.
Han ser fördelar med plockhuggning, där en del träd tas ut medan andra lämnas kvar, jämfört med kalhyggen. Särskilt viktigt är det att värna områden där det finns lav.
Även vädret påverkar möjligheten att komma åt maten. Peter minns hur snön under hans barndom brukade komma i början av november. Nu upplever han att vintern blivit mer oförutsägbar. Snö kan följas av töväder och sedan frysa till ett hårt islager som försvårar betet.
De bästa förhållandena är, förklarar han, när marken först fryser och sedan täcks av torr snö.
Samråd behöver ge resultat i skogen
Västerås stifts skogsbruk är FSC-certifierat. I kontakterna med samebyn diskuteras planerade skogsbruksåtgärder och deras konsekvenser för renskötseln. Det kan handla om avverkning, gallring och vilka trädslag som ska planteras.
Liknande samtal förs med andra skogsförvaltare. Peter beskriver hur samebyn får möjlighet att påverka valet av åtgärd och hur den genomförs.
– Det går att ha både renskötsel och skogsbruk bara man gör rätt, säger han.
Peter tycker att samarbetet fungerar väl men ser samtidigt fram mot nästa steg i kyrkans skogsförvaltning. Han har förhoppningar på kyrkans nya regelverk som träder i kraft den 1 januari 2027. Det innebär krav på förhandssamtycke vid åtgärder som har en direkt och betydande påverkan på renskötseln.
För Peter är det avgörande hur markägarnas åtaganden märks i praktiken. Beslut och samtal behöver följas av hänsyn i den skog där renarna faktiskt ska hitta sin föda.
Samisk närvaro i kyrkolivet
I Samiska rådet får Peter även möjlighet att arbeta med frågor som sträcker sig utanför skog och mark. Rådet är rådgivande till kyrkostyrelsen i frågor om samiskt kyrkoliv och urfolksfrågor. Uppdraget omfattar bland annat att främja samiska kulturuttryck och de samiska språkens plats i gudstjänst och andaktsliv.
Markfrågorna är viktiga för Peter, men engagemanget handlar också om tillhörighet och om hur samisk kultur får utrymme i församlingarnas verksamhet.
– Det är bra när man kan se i en kyrka att här finns en samisk närvaro, säger han.
Han deltog också i höstens Ságastallamat, det tredje i en serie dialogmöten mellan Svenska kyrkan och samiska företrädare. Mötena ingår i kyrkans försoningsarbete med det samiska folket. Den här gången stod mark och skog i centrum.
Under mötet presenterades förslaget till hur de nya bestämmelserna om förhandssamtycke ska tillämpas i skogsförvaltningen. Peter uppskattar möjligheten att diskutera och framföra vad kyrkan behöver utveckla.
– Jag hoppas att det som kom fram under dessa dagar också kommer att märkas i praktiken, säger han.
Han tycker att förståelsen för skogens betydelse för samebyarna ökar. Samtidigt vill han att fler perspektiv ska få plats. Skogen ger renarna bete och familjerna en försörjning, men rymmer också kulturella och andliga värden som behöver finnas med när beslut fattas om dess framtid.
Text: Lars Mårdbrant