”Jag ser fram emot att börja träffa människor i stiftet”. Det sa Fredrik Modéus i sin allra första kommentar till media efter den högtidliga biskopsvigningen i Uppsala domkyrka den 12 april 2015. Redan från början var han tydlig med att han ville ägna så mycket tid som möjligt ute i församlingarna. Så har det blivit. Den som någon gång fått se biskopens kalender vet att det är många resor som görs i stiftet varje vecka – även under kvällar och helger.
Hur har dina första tio år som biskop varit?
– Det har varit roligt, spännande, utmanande… och en hel del att göra.
När du ser tillbaka på tiden när du valdes och kom till stiftet, vad minns du?
– Att det var väldigt omtumlande. Både jag och min hustru Carina fyllde 50. Min far blev sjuk. Jag disputerade och biskopsvigdes och flyttade till Växjö och ett av barnen tog studenten. Det var en väldigt händelserik tid.
Var det något i biskopsrollen som förvånade dig?
– Jag trodde inte att jag skulle träffa så väldigt många människor. Det låter kanske konstigt, men jag hade inte riktigt grepp om hur stort uppdraget är. Jag hade inte heller koll på vilka effekter en biskops uttalande kan få. Det har hjälpt mig att se hur viktigt det är för en biskop att ta ställning i olika frågor.
Vad är du mest stolt över?
– Att jag har tagit ställning i viktiga frågor - som migration, människovärde, mäns våld mot kvinnor, religionsfrihet, existentiell hållbarhet och religionens plats i samhället. Att jag ägnat mycket tid åt att vara i församlingar. Och att vårt arbete med rekrytering har ökat intresset för de kyrkliga yrkena, inte minst satsningen på traineer.
Vad gör du när du är ledig?
– Jag har mina fredagar, då jag inte bokar in någonting. Då är jag inte ledig, men jag förbereder arbetet framåt. På fredagar gör jag ingenting annat än skriver, tänker och tar tag i svåra saker. Det skapar en väldigt god rytm i arbetsveckan. När jag är ledig på riktigt så bygger jag på fritidshuset, det är väldigt roligt. Och så läser jag mycket skönlitteratur. Jon Fosse är en stor favorit. Den här våren har jag tagit mig an Morgonstjärnan-serien av Karl Ove Knausgård.
Hur skulle du beskriva Växjö stift?
– Som ett stift där bredden i Svenska kyrkan syns. Det finns tydliga spår av väckelsetraditionerna, även om det inte är så renodlat som det var förr. Det finns fantastiskt mycket kompetent folk överallt, både på stiftskansliet och i församlingarna. Det finns en god sammanhållning och en positiv anda i stiftet. Visst finns det saker att jobba med, men vi har lyckats skapa ett slags gott klimat, som gett Växjö stift gott rykte.
Hur trivs du som biskop i Växjö stift?
– Tack, bra! Det är häftigt att känna folket här nu, att ha koll och veta vilka som jobbar var och sådär. Det tar väldigt lång tid att verkligen lära känna stiftet. Efter tio år vet jag hur det är att vara biskop, vilket skapar väldigt goda förutsättningar för att ta initiativ som hjälper stiftet framåt. Det går inte en massa spillenergi till andra saker.
Känner du att det fortfarande finns mer att göra?
– Ja, absolut! Jag blir liksom aldrig nöjd, utan vill hela tiden ta nästa steg och utveckla saker. Jag inledde tiden som biskop med att fråga brett i stiftet om ”vad vill du dela?” – alla som ville fick skriva till mig. Det blev starten på ett väldigt långsiktigt strategiskt arbete som landat i en god relation mellan församlings- och stiftsnivån och i en strategi som jag tror i många stycken verkligen hjälper församlingarna. Det arbetet ska vi fortsätta att vidareutveckla.
Vad tycker du är roligast i din roll som biskop?
– Jag är glad nästan varje morgon när jag vaknar. Det är en förmån att få stå i ett uppdrag med en sådan bredd av uppgifter. Allra roligast är förmånen att få leda gudstjänster med mycket folk. Att träffa ungdomar är alltid roligt. Och att få ta emot nya idéer och oväntade saker, som väcker nya tankar.
Vad ser du som viktigast i biskopsrollen?
– Att både kunna hålla ihop ett stift och att tydligt ta ställning när det behövs. Det är ett svårt ledaruppdrag. Man måste ha en massa förtroendekapital på kontot för att kunna ta av det i vissa givna lägen. Varje gång jag tar ställning i en fråga så finns det alltid en stödkör och en motkör.
Du är inte rädd för att sticka ut hakan i samhällsdebatten, hur tänker du kring det?
– Att det är en biskopsuppgift. Jag har lovat att göra det. I grunden är det så jag tänker. Jag trivs också när jag får lite mothugg, det får inte stå för still liksom. Men det är inte det som är min drivkraft, utan mina biskopslöften.
Kommer du att fira 10-årsdagen på något sätt?
– Stiftskansliet ska bjuda alla medarbetare på tårta, så på så vis blir det lite firande. I övrigt har jag inget särskilt planerat.
Charlotte Granrot Frenberg