På söndag vigs du till diakon. Hur känns det inför vigningen?
– Det känns bra. Nervöst såklart, men det känns skönt att ha landat i det här och fint att få bli tagen i anspråk med hela sitt jag.
Vad har du gjort tidigare?
– Efter studenten säsongade jag i tre år både som skidlärare i Tandådalen och säsongsinstruktör på KFUM-gården Vidablick i Bankeryd. Min sista säsong blev jag uppringd av diakonen i kyrkan som berättade om ett nytt projekt i stiftet, traineeåret där unga får prova att jobba i kyrkan. Han tyckte att det var något för mig. Efter det året började jag läsa till socionom och tog därefter steget vidare till att bli diakon.
Vad gör du på fritiden?
– Jag älskar att vara ute i naturen. Sova ute, vandra, paddla. Jag är gift och jag gillar att odla, på min balkong.
Hur ser din väg in i kyrkan ut?
– Jag är uppvuxen på jobbet, i Ljungarums kyrka. Sedan jag var fem år har jag varit med i alla barngrupper. Mamma har också jobbat där när hon var yngre. Hon är förskollärare och pappa socionom. Efter konfirmationen blev jag ung ledare.
Hur upplevde du kallelsen?
– På min studentdag fick jag biskopsbrevet Kallad till präst och diakon av diakonen Jonas Lindstrand. Han sa att jag skulle höra av mig när jag ville veta mer. Jag fnissade och sa att jag ju inte ville jobba i kyrkan. Jag tänkte att han fattat helt fel. Under traineeåret blev jag mer nyfiken, men tänkte att det skulle bli senare i livet – kanske. Men under socionomstudierna kände jag att ju mer jag läste, desto mer kallade kyrkan på mig. Här finns ett helhetssätt att se på människor som jag saknade. Det finns mer av handlingsutrymme och medmänsklighet.
Vad är det med diakonämbetet som tilltalar dig?
– Att få använda sig själv som Guds redskap för någon annan. Det är ju helt fantastiskt att man kan jobba med det här, alltså att på riktigt få lägga sin tid på barn och ungdomar och att få kalla det jobb. Det tycker jag är otroligt.
Vad tycker du är det mest utmanande med att vara diakon?
– Att så många unga har så mycket psykisk ohälsa och oro för världen och livet. Det svåraste kommer bli att hitta balansen i de svåra samtalen, som såklart verkligen har sin vikt, med det ljusa och barnsliga som arbetet också kan innebära. Det är ju allt från suicid till såpbubblor liksom.
Hur upplevde du traineeåret?
– Traineeåret var jättebra. Jag fick verkligen möjlighet att utforska det som jag själv ville veta mer om. Jag var som en studsboll och var runt i alla kyrkor i Jönköping. Jag fick upp ögonen för vad det innebär att arbeta i kyrkan. Att det behövs att vi är olika för att kunna möta olika människor. Jag upptäckte också hur många mötesplatser det finns, hur många människor som rör sig varje dag i församlingens lokaler och kyrkogårdar.
Tror du att du hade suttit här i dag om det inte vore för traineeåret?
– Nej, inte idag. Kanske om tjugo år.
Har du någon drömtjänst?
– För tio år sedan var min drömtjänst den jag har nu, diakon i Ljungarum. Men då tänkte jag att det aldrig skulle hända, att det inte skulle vara möjligt för just mig. Ljungarum är en fantastisk plats, det är min församling verkligen. Just nu känns det bra i hjärtat att vara där jag är. När det inte längre gör det så är det ett tecken för mig att leta vidare, att Gud behöver mig någon annanstans.
Charlotte Granrot Frenberg