"Det är inte ett vanligt jobb. Här blir döden så konkret".

Tre personer jobbar i krematoriet. Det är Tina som är krematorieföreståndare och två krematorievaktmästare. De kremerar och gravsätter askor i Visbys minneslundar och hjälper till på begravningar i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården.

Hej Tina! Du är krematorieföreståndare i Visby domkyrkoförsamling. Vad innebär det?

Jag är verksamhetsansvarig, men framför allt kremerar jag. Jag och två kollegor tar hand om alla på Gotland som ska kremeras. Vi har även hand om Allhelgonakapellet.

Du bär ofta en Ipad med dig som du tittar på ganska ofta.

Ja, vi styr krematorieugnen med den. Med hjälp av ett program kan vi ha koll på lufttillflödet och temperaturen i brännkamrarna. Vi bevakar hela tiden.

Hur lång tid tar en kremering?

Från en till en och en halv timme, ibland längre.

Hur många kremationer blir det?

Mellan fem och sex kistor per dag.

Hur varmt är det för er som jobbar i lokalen?

Efter tre dagar med kremationer kan det sommartid vara runt 37 till 38 grader.

Oj, hur mycket vatten dricker du per dag?

Det går åt några flaskor. Vätskeersättning är fint att ha, det är en bra uppfinning.

Hur kommer det sig att du började jobba i krematoriet?

Från början är jag restaurangmänniska, men när vi blev föräldrar behövde vi styra om livet lite. Då gick jag en trädgårdsutbildning och genom den hamnade jag i kyrkan och jobbade som klockare. I och med det kom jag i kontakt med krematoriet i Visby då jag var där och hämtade askor som skulle gravsättas. Det verkade vara en trevlig och bra arbetsplats, jag fick en bra känsla. När jag sedan såg att de utlyste en tjänst sökte jag den.

Hur utbildar man sig till krematorietekniker?

Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, håller i utbildningarna. De är i två steg om du ska bli krematorievaktmästare och tre steg för att bli krematorietekniker som jag är. Utbildningarna handlar mycket om teknik, lagar och regler men också om kontakten med anhöriga. Det är ett brett spektrum.

Jag har förstått att det är många olika kontroller som ska göras.

Ja, det är viktigt att följa Begravningslagen och att de döda hanteras korrekt.

Vad har varit svårast?

Det är tekniken. Det finns väldigt många olika parametrar. Jag har till exempel gått en utbildning i hur man hanterar en trycksatt panna. Kanske inte lika intressant att studera som Begravningslagen, men det är sådant jag måste kunna.

När vi har haft öppet hus på Norra kyrkogården har det varit ett stort intresse för visningarna inne på krematoriet. Ni har också en del studiebesök.

Ja, det är jätteroligt. Människor vill veta hur det går till. Av någon konstig anledning har det varit lite hemlig verksamhet och man har fått hålla till i källarlokaler. Jag förstår inte riktigt det. Det är viktigt att få ställa sina frågor. Många anhöriga vill komma och titta på krematoriet och det får man absolut göra. De flesta har då laddat med en hel drös med frågor. Det är jättekul att kunna hjälpa dem med det.

Vilka är det tre vanligaste frågorna du brukar få?

Det är: Hur lång tid tar en kremation, hur varmt är det i ugnen och vad gör ni med guldtänderna?

Den första frågan har du redan svarat på i den här intervjun, men de andra får du gärna upplysa om. Hur varmt är det i krematorieugnen?

Mellan 800-1 200 grader under en kremation

Vad gör vi med guldtänderna som finns kvar i askan?

De förbränns inte i ugnen, men smälter. Metallen särskiljs sedan ifrån askan och skickas till en specialåtervinning i Karlstad. Vinsten går till Allmänna arvsfonden.

Är det andra material som inte förbränns i ugnen?

Ja, titan och järn. Det blir en del skruvar och gångjärn från kistor och olika slags implantat. All metall särskiljs i vår askberedare där metall hamnar för sig och stoftet för sig.

Nu är det ett nytt krematorium på gång.

Ja, det kommer bli så bra! Och det är så roligt och spännande att få vara med i processen från början.

Vad är viktigast med det tycker du?

Arbetsmiljön behöver vara mer funktionell. Det blir också bättre med plats för anhöriga. Vi vill vara tillgängliga.

Även om döden på olika sätt drabbar alla människor, det kommer vi liksom inte undan, kan ditt jobb kanske upplevas som väldigt speciellt. Hur tänker du själv när du är på jobbet, kan döden bli vardag?

Det är inte ett vanligt jobb. Här bli döden så konkret. Det är ganska speciellt när folk kommer och ska hämta aska för spridning. Det blir så tydligt. Vissa dagar kan vara tunga. Ibland är det människor man känner och då kommer det väldigt nära. Efteråt får man stanna upp lite och andas.

Samtidigt är det något väldigt fint i det. För de anhöriga kan det vara en stor trygghet i att känna den som tar hand om den som är avliden.

Ja, en del säger att de kan slappna av lite mer då.

Du och en av krematorievaktmästarna jordfäster även askor i barnminneslunden. Hur är det?

Det är svårt att se de små kistorna som väntar på kremering. De står bredvid de stora och ser så vansinnigt små ut. Det är jobbigt men också fint att få gravsätta dem.

Förra krematorieförståndaren Anette gick i pension, men ni jobbade sida vid sida under en period. 

Det var en ynnest att få jobba tillsammans med henne. Det var mycket värdefullt.

Länk till en tidigare intervju med Anette.

Hon jobbade här länge, kommer du också vara kvar här till pensionen?

Just nu känns det som att jag gärna är det. Jag tycker det är jätteroligt. Det är utvecklande och händer nya saker hela tiden. Det dyker upp nya frågeställningar och det tar inte slut på vad man kan lära sig. Det är kul. Jag vill inte tro att jag någonsin blir fullärd.

Vad gör du när du inte jobbar?

Jag bor på landet med son och man. Har höns, bin och en gammal katt.

Biodlare alltså, hur många kupor har du?

Just nu tre. Det brukar vara två men vi fick fånga in en svärm i slutet av maj. Bin är så coola.

Gör du något mer?

Är med i Hejde och Vätes församlingsråd, sitter i kyrkofullmäktige i Klinte pastorat, är scoutledarvikarie ibland och engagerad i sockenföreningen.

Har du några mer färdigheter som inte så många känner till?

Jag är stormästare i Fantomenklubben.

Va?

Ja, serietidningen Fantomen. Som medlem i klubben fick jag hem prov som jag gjorde och skickade in och blev efter hand uppgraderad. Man börjar som novis och nu är jag stormästare.

Är stormästare det tuffaste?

Ja.

Hur gammal var du när du gjorde det här?

Kanske 25. Jag gillar Fantomen och prenumererar på tidningen. Kolla här, jag har tatuerat Fantomens goda märke på armen.

Snygg! När har du nytta av din stormästartitel?

Sällan faktiskt.

När du började jobba på krematoriet, vad var din första aha-upplevelse?

Det var flera. En sak var känslan att det är en människa hela vägen. Att det är en person även när jag rakar ut askan från ugnen eller bär behållaren med askan, jag håller den här personen i famnen. Jag trodde att jobbet skulle kännas mer mekaniskt, men det gör inte det.

Pratar du med dem?

Ja, det blir lite småprat hela tiden. Ska jag till exempel flytta på en kista klappar jag lite på den och berättar vad jag ska göra.

Hur går det till när ni gräver ned askor i minneslundarna?

När det har blivit några stycken som ska gravsättas, kontrollerar jag först alla uppgifter. Att de är kremerade, att medgivande för gravsättning finns och att de har haft en begravningsceremoni. En del har inte det och då dubbelkollar jag först med begravningsbyrån så att man inte råkar sätta ned någon innan det. Det vore en mardröm. Sedan kollar jag kartan och mäter ut en plats. Det kan vara 15 askor som ska gravsättas samtidigt. Vi gör gravsättningar ungefär en gång i månaden, lite olika beroende på årstid och växtlighet.

Innan det är dags att sätta ned i jord tar vi bort uppgifter som kan identifiera vem som ligger där. I minneslundarna gravsätts man anonymt. När det är klart återställer vi markytan, registrerar gravsättningen och skickar minnesbrev till anhöriga. På kartan markerar vi att gravsättning har skett, men det står inte vilka som ligger just där. Det är verkligen helt anonymt.

Har du skrivit ned hur du vill ha din begravning?

Ja, och så justerar jag lite ibland. Jag vill slå ett slag för Livsarkivet som är skapat av Sveriges begravningsbyråers förbund. Det är ingen som tjänar pengar på det och det är inte knutet till någon specifik begravningsbyrå. Om man har skrivit ned sina önskningar där underlättar det mycket för de som är kvar. Det blir också som en liten hälsning till dem.

Text och foto: Lillebi Sundqvist