När Pär Johansson gästade Livsviktigt i Visby domkyrka blev det en kväll där skratten ekade mellan valven, ibland så att de nästan tog över rummet. Men bakom de dråpliga historierna och den smittande humorn fanns ett djupt allvar: Vad händer med ett samhälle när vissa människor inte längre betraktas som självklara delar av det? Och vad kan vi själva göra för att förändra det?
Pär Johansson har en särskild förmåga att låta humor och allvar gå hand i hand. Han berättar om möten som får publiken att skratta högt, för att i nästa stund ställa frågor som dröjer sig kvar långt efter att skratten har lagt sig.
Från fördomar till möten
En röd tråd genom kvällen var övertygelsen att fördomar inte försvinner genom teorier. De försvinner genom möten mellan människor.
Pär Johansson berättade om arbetet med Ica och reklamfilmerna med den folkkära karaktären Ica-Jerry, som spelas av en person med Downs syndrom. När satsningen började möttes den inte bara av uppskattning. Pär blev både mordhotad och polisanmäld för att en person med Downs syndrom medverkade i reklamfilm.
I dag har Ica-Jerry medverkat i 256 reklamfilmer, och enligt de siffror Pär presenterade har omkring 1 850 personer med funktionsvariation fått anställning inom Ica. Det som en gång väckte starka reaktioner har blivit en berättelse om hur inkludering kan förändra både arbetsplatser och människors föreställningar om varandra.
Pär återgav också orden från en styrelsemedlem som efter mötet med verksamheten hade insett något viktigt:
”Jag trodde det var de som led av en diagnos – men det var jag. Jag led av fördomar.”
Det blev en av kvällens träffsäkra påminnelser om att det inte alltid är den som betraktas som annorlunda som behöver förändras. Ibland är det omgivningens blick som behöver göra det.
Utvärderingar har enligt Pär visat positiva resultat för arbetsmiljön och kundernas upplevelser i butiker där personer med funktionsvariation anställts. Inkludering är alltså inte bara en fråga om vad en enskild människa får möjlighet till. Den påverkar också gemenskapen och sammanhanget som helhet.
Och när Pär frågade en av de anställda vad som var det bästa med jobbet kom ett svar som fångade mycket av kvällens budskap:
”Att jag får cykla till ett ställe där de tycker om mig.”
En enkel mening. Och samtidigt en påminnelse om hur mycket det betyder att ha en plats att gå till, människor som väntar på en och en uppgift som spelar roll.
När historien påminner oss om vad som står på spel
Men det finns också en mörkare sida av berättelsen om hur människor behandlar varandra.
Pär Johansson talade om filmen Det kunde varit vi, som lyfter fram Sveriges mörka historia av rasbiologiska undersökningar, tvångsingrepp och övergrepp mot människor som ansågs avvika från normen. Personer med funktionsnedsättningar utsattes för experiment och omänsklig behandling. Människor sorterades, mättes och värderades utifrån föreställningar om vilka liv som ansågs mer eller mindre önskvärda.
Det är en historia som inte får glömmas. Inte för att vi ska fastna i det förflutna, utan för att förstå hur snabbt ett samhälle kan börja avhumanisera människor när vissa grupper görs mindre värda än andra.
Pär berättade att det finns en sak han verkligen är rädd för: likgiltigheten.
För när vi slutar reagera på att människor stängs ute, när vi vänjer oss vid att vissa liv ges mindre utrymme och när någon annans utsatthet inte längre angår oss, då riskerar människovärdet att urholkas.
Han knöt också an till dagens samhällsdebatt och den så kallade nollvisionen för barn som föds med Downs syndrom i Danmark. För Pär är det självklart att människor med Downs syndrom inte är ett problem som ska lösas. De är människor som bidrar till världen och gör den bättre. Hans budskap var tydligt: Ett samhälle som försöker sortera bort människor förlorar något av sin egen mänsklighet.
”Skicka dem till Konsum!”
Allvaret varvas under kvällen med berättelser som får hela kyrksalen att brista ut i skratt.
Som historien om Ica-medarbetaren som Pär frågade om det fanns jobbiga kunder. Jodå, det gjorde det. Men vad gjorde han då med dem?
”Skickar dem till Konsum.”
Skrattet rullade genom salen. Det var en sådan kväll då humorn inte kändes som en paus från det viktiga, utan som en väg rakt in i det. När vi skrattar tillsammans öppnas något. Vi möts över gränser och får syn på både våra egna fördomar och det absurda i dem.
Berättelserna handlar om stora framtidsdrömmar, kärlek och längtan. Som tjejen som förklarade att hon var kär i en homosexuell kille och att hon var ”killtokig”. När Pär invände att killen ju gillade killar svarade hon att det gjorde hon också – och att det inte var något hinder.
Pär konstaterade att det var ett av de största mångfaldsuttalanden han hört.
Bakom skratten fanns samma tanke som genomsyrade hela kvällen: Människors liv låter sig inte alltid sorteras i våra färdiga kategorier. Kärlek, drömmar, humor och längtan är större än de normer vi försöker pressa in dem i.
Vi måste skapa platser där människor får höra till
Under kvällen återkom Pär Johansson till vikten av att skapa plattformar där människor kan delta, bidra och bli en del av en gemenskap. Det räcker inte att säga att alla är välkomna. Det måste också finnas verkliga möjligheter att vara med.
Det handlar om att utmana människor utan att förminska dem. Att inte fastna i att tycka synd om någon, utan i stället visa att personens insats är viktig, att det finns ett ansvar att ta och att man hör till ett sammanhang.
Pär talade också om skolan som en grund för framtiden. Där formas våra föreställningar om varandra, där lär vi oss vilka som räknas och vad vi förväntas kunna bidra med. Därför måste skolan få långsiktiga förutsättningar och de bästa pedagogiska krafterna.
Inkludering är inte något som blir färdigt efter ett projekt eller en lyckad kampanj. Det är ett arbete som behöver pågå varje dag, under lång tid. Normer förändras genom handling, genom relationer och genom att vi fortsätter att skapa plats för varandra.
Gotländska Rasmus överraskade
Mitt i föreläsningen fick kvällen en extra varm och oväntad vändning. Gotländska Rasmus, som fått utmärkelsen Årets medarbetare inom Ica-koncernen, fanns på plats och överraskade Pär Johansson.
Applåderna fyllde kyrksalen. Det blev ett konkret exempel på det Pär talat om hela kvällen: när människor får möjlighet att vara med och bidra kan resultatet bli något alldeles extra. Rasmus var inte bara ett exempel i en berättelse. Han var där, mitt ibland oss, som en person med egna erfarenheter och en egen plats i gemenskapen.
Pär bjöd också generöst in till att visa filmen Catwalk i egna sammanhang, tillsammans med diskussionsfrågor. Många nappade på erbjudandet. För budskapet behöver inte stanna i domkyrkan. Det kan följa med ut till arbetsplatser, skolor, föreningar och sammanhang där vi själva har möjlighet att påverka.
Börja med mig själv
Utanförskapet växer, menade Pär, och hans svar på frågan om vad som behöver göras var lika enkelt som utmanande.
Vi måste börja med oss själva.
Inte vänta på att kommunen, regionen, skolan eller någon annan ska lösa det. Inte nöja oss med att hålla med om att alla människor har lika värde. Vi behöver fråga oss vad vi själva kan bidra med för att fler ska få en plats, en uppgift, en framtid och någon som tycker om att de kommer.
För det är just där det börjar. I mötet med människan framför oss. I beslutet att inte vända bort blicken. I modet att öppna en dörr och i uthålligheten att hålla den öppen.
När kvällen i Sankta Maria domkyrka gick mot sitt slut fanns både skratten och allvaret kvar under valven. Pär Johansson hade visat hur humor kan öppna hjärtan, hur möten kan förändra fördomar och hur mångfald inte bara handlar om att låta människor finnas - utan om att låta dem vara med och forma den värld vi delar.
Alla ska få en chans.
Det låter enkelt. Men det kräver att vi gör plats, på riktigt.
Och kanske börjar det med den allra viktigaste frågan från kvällen:
Vad kan jag bidra med?