Genom att ta emot eller sända ut en praktikant får församlingen nya perspektiv och energi, samtidigt som en ung människa får erfarenhet, gemenskap och en chans att utforska sin tro och framtid. Det är ett sätt att investera i nästa generation – och i kyrkans framtid. Här berättar Natali Aranda Montero om sin egen pågående upplevelse som praktikant i Berlin.
Ett modigt steg
Första september landade jag i Berlin, en stad som jag inte besökt innan. Det är en stad fylld av liv men den har också en mörk historia. Att strosa på gatorna känns ibland lite surrealistiskt, jag går på gatorna där allt det där hemska hände.
Flytten till Berlin var för mig ganska skrämmande. Hur vet jag om jag vågar? Jag själv tyckte inte att jag var modig nog att flytta utomlands. Till en början kändes det väldigt långt ifrån vad jag är kapabel till att uppnå eller klara av. Min flytt var inte alltid självklar, och det var inte det jag hade tänkt att jag skulle göra. När jag väl bestämde mig för att åka så sa alla till mig att jag var modig. Det var nästan lite lustigt för jag kände mig allt annat än modig, jag kände mig nästan till och med rädd. Det kändes till och med löjligt att jag skulle känna mig rädd för att flytta till Tyskland – det är inte ens långt bort från Sverige. Jag började också jämföra mig med de andra volontärerna och tänkte att de måste vara mycket modigare än mig eftersom de flyttar mycket längre ifrån sina hem. Nu har jag insett att det inte handlar om att känna sig modig i slutändan, det ena utesluter inte det andra. Du är modig även fast du känner dig rädd. Att ta steget ut och göra något som du är rädd för är väldigt modigt.