Strukturförändringar för ett levande församlingsliv
Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Den kristna tron vilar i en berättelse. Det är ingen tillfällighet. Det mest grundläggande sättet att tala om Gud är genom att berätta. Kyrkan är en del av denna berättelse. Kyrkan som i olika tider och i olika sammanhang behövt finna sitt sätt att vara för att svara an mot både uppdraget och nuläget. Att förändras är därför tecken på liv. Samtidigt finns, som orden i mässan påminner oss om, en kontinuitet och delaktighet som kyrkan bär tillsammans.
Luleå stifts stiftsstyrelse, som har ansvaret att stiftet har en ändamålsenlig struktur, bär övertygelsen att det är i den lokala församlingen som församlingslivet sker. Därför vill Luleå stift göra allt som går för att stärka församlingarna att vara kyrka. En kyrkoherde i stiftet sa nyligen: ”Vi behöver vara kyrka överallt. Men vi behöver inte vara organisation överallt”. Precis så. Om kyrka betyder att fira gudstjänst, att det finns mötesplatser för lärande och fördjupning för alla åldrar, att mod finns att möta utanförskap och höja rösten mot orättvisor och att det finns en vilja att bära Guds rike vidare i både närsamhället och den världsvida gemenskapen. Och om organisation betyder att ha förmåga att klara av, att kunna bära, allt själv som egen organisation.
För det blir allt tydligare, när Svenska kyrkan rör sig mot att bli en folkkyrka i minoritet, att det blir allt svårare med åren. Det bär inte riktigt. Såväl ekonomisk bärkraft som organisatorisk och demokratisk bärkraft försvagas allt mer. Skulle vi utforska frågan: ”Vad händer om vi fortsätter som gör idag, om vi inte gör någon förändring?” skulle det helt säkert ge oss ganska dystra svar. Så vi behöver göra någonting. Vi behöver på flera sätt bli en annan kyrka än den vi är idag.
För att möjliggöra levande församlingsliv behöver vi göra två saker samtidigt. Vi behöver bli mindre och större på samma gång. Det lokala sammanhanget, den lokala församlingen behöver både betonas och stärkas. Vi behöver bli fler medarbetare – ideella, förtroendevalda anställda – som bär det engagemanget tillsammans. Samtidigt behöver vi samverka på nya sätt. Det som inte behöver ske i det lokala sammanhanget ska hellre ske på en annan nivå. Så vi blir bättre och tar gemensamt ansvar så vi inte gör saker som går att samordna på flera håll.
Stiftsorganisationen, liksom nationell nivå, har flera stödfunktioner som finns till för att avlasta församlingar och pastorat så att fokus kan läggas på den grundläggande uppgiften. Samtidigt finns erfarenheten att de strukturer som är tänkta att stödja också kan vara sådant som tar fokus och suger energi. Detta behöver också uppmärksammas så en god balans mellan å ena sidan strukturella och administrativa frågor och å andra sidan frågor som rör församlingslivet kan finnas.
Risken finns, om vi inte gör något nu för att stärka upp de områden som inte har långsiktig bärkraft, att förutsättningarna för församlingslivet kommer försvagas till den grad att det inte längre går att tala om ett församlingsliv. Kanske om kyrklig närvaro eller kyrklig verksamhet. Men inte om liv.
Kyrkans uppdrag är större. Församlingens syfte är att möjliggöra för människor att komma till tro och växa i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Därför behöver vi bli lokala. Och därför behöver vi samverka. För vi är, fastän många, och kanske lite olika, del av samma kropp. Den kropp som i vår del av världen och kyrkohistorien stavas Svenska kyrkan.
Den berättelse vi är en del av men också vill föra vidare till kommande generationer är en berättelse om liv. Om modiga människor som vågade förändring, för evangeliets skull. Så att Guds kärlek i Jesus Kristus genom den heliga Anden griper tag och för berättelsen vidare.
Anders Sandberg, stiftsadjunkt och enhetschef för församlingsliv
